Gud så roligt vi har det jag och hästarna, sedan jag kom på att ända sättet att få dom att röra sig i lervällingen var att löslongera dem, som jag ju skrivit och berättat om tidigare. Det är en ganska häftig upplevelse att på det viset förbättra kommunikationen. Viran var mycket undrande i början, men nu förstår hon mer för varje gång. Hon letar fortfarande lite flyktväg. Men jag pressar henne inte då. Utan istället bjuder jag in henne och så får hon en liten belöning. Och då blir hon så nöjd så nöjd. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna jobba dem lösa såhär. Nästa steg är att jobba alla tre lösa samtidigt. Det vore något. Och nu när det är kallt och jag är ganska så trött så är det enormt arbetsbesparande. Jag undrar hur det präglar ridningen? Tror att det kan vara jättepositivt i det avseendet. Har inte ridit på ett tag. Medryttare Kerstin tar hand om Millis på bästa sätt och det är också arbetsbesparande. På lördag ska jag ta stygnen som hon har i pannan. Är lite skärrad inför det. Men det ska nog gå bra. Millis är så lätt att ha att göra med. Det går att resonera med henne. Nu är det bitande kallt ute. Iskallt med en kyla som går genom märg och ben. Januariväder. Riktigt ordentligt.
Halva julaftonsdagen gick åt till att ta hand om Millis, som natten mot julaftonen fått en rejäl spark av Viran troligtvis. Hon hade ett djupt sår i pannan, ända intill skallbenet. Veterinären kom och sydde och gav henne sprutor "en masse". Två lugnande, massor av bedövning, stelkramp, antibiotika. Nu har jag sprutat henne själv i fyra dagar med antibiotika och såret läker jättefint! Vilken tur. Veterinären varnade för infektioner som inte antibiotikan biter på. Men tur i oturen är det inget bassilusk väder, utan kallt och torrt i luften. Idag kunde jag konstatera att såret inte på något vis vätskar och varar. Sista sprutan ska hon få imorgon. Och om ytterligare några dagar ska jag ta stygnen. Jag hoppas kunna klara det själv och slippa ta hit veterinären ännu en gång. Han har visat hur jag ska göra det. Står hon bara hyfsat stilla så kommer det att gå bra. Underbara häst till att vara lättskött när hon är skadad. Hon står faktiskt i princip helt stilla när jag sprutar henne, även om hon visar att hon tycker det är obehagligt. Mer positivt är att vintermaten är levererad av bonde E. igår med lastbil. Nu har de mat fram till betet. Jag har kört småbal i bilen hela hösten, så det här är en stor lättnad. Tack gode gud! Mer roligt är att jag jobbar dem lösa dagligen. Plutten och Viran löslongerar jag tillsammans. Det är inte bara roligt. Det ser tjusigt ut också med två svarta lösa hästar som gör rena cirkusnumret i det att de springer, vänder, stannar på kommando. Tja, hyfsat på kommando i alla fall. Det tog tid innan jag uppnådde detta. Närmare bestämt sju år innan jag hittade rätt anda i hur man gör det. Nu är det bara lätt. Tänk att jag någonsin tyckte det var svårt!!!
Jag räknade till 13 e-tillsatser i tårtans ingredienser. Plus några ytterligare aromämnen och då har jag inte inkluderat den något syntetiska "körsbärssåsen" som jag hade mellan bottnarna, förutom mosad banan och vaniljkräm. Har ju läst den här boken och tänker till lite extra om vad jag/vi äter. Men tårta måste man ju få äta när man fyller 11. Tiden räckte inte till att baka egna tårtbottnar.
Idag har vi haft riktigt roligt. Byggde en improviserad piquadero, rektangulär och jobbade alla tre hästarna lösa. Millis var stora stjärnan idag! Det gick bara som en dans. Strax därefter kom Plutten. Ivrig att göra rätt och ja det gick också som en dans. Viran var lite trögare, tänkte en del på mat. Men se vad en presenning kan få en på andra tankar. Ska fortsätta imorron. Ps. Herr Z tenderar ha fel glasögon på sig var gång jag kommer och gastar att han ska fota mig och hästarna... därav suddiga bilder.
Jag tycker nog att Plutten är helball häst. Idag var han underbar. Men eftersom det är lervälling överallt så står de mest närmast stallet och väntar på mat hela dagarna, så han hade en väldans lust att springa och hoppa och studsa. Men gjorde inte det ändå. Han brukar få det mot slutet, och kunde inte förstå varför inte idag. Ändå fogade han sig. Det är storartat. Han ska få springa imorron, jag får ta honom till säker plats där det inte är så halkigt. I alla fall har jag lyckats ta mig ut medan det är ljust de sista dagarna och jobbat med både Viran och Plutten. Medryttare Kerstin tar hand om Millis. Det underlättar mycket.
Ne le dis a personne/Tell no one , såg vi igårkväll. Den var inte så tokig förutom några ologiska saltomortaler, som så ofta i fransk film, där en elegant yta ibland tycks viktigare än trovärdighet. Som att den manliga huvudpersonen spelad av Francois Cluzet ska vara jämnårig med Margots karaktär, spelad av Marie-Jozée Croze, men i verkligheten är han femton år äldre vilket syns tydligt. Det kan man sitta och reta sig på. Och eventuellt är Kristen Scott Tomas (Tala med hästar, Bitter Moon mfl filmer) dubbad. Jag känner inte igen hennes röst. Det som lyfter filmen över det ordinära är att den är så njutbar att titta på i långa stunder, eftersom den lyckas bygga upp en stämning med nerv redan från början och skådespeleriet är lågmält och trovärdigt. Det håller nästan hela vägen. Som vanligt har jag problem med slutet. Jag har problem med nästan alla slut i filmer nuförtiden, vilket beror på att jag börjar bli gammal och grinig och tycker det alltför ofta är alldeles förutsägbart.
Jag satte en deg på jäsning igårkväll och bakade ut den imorse. Det blev ett knaprigt bröd med segt och storporigt inkråm. Mycket gott! Det är idag alldeles grått ute. Jag har en del tråkiga ting att ta itu med idag, blanketter som ska fyllas i med mera. Jag ska också åka ner till byn och se om jag hittar nybakade lussebullar samtidigt som jag kör J till en kompis. Orkar inte baka bullar. Brödet var jobbigt nog. Vi ska fira lite första advent så småningom. Och så har vi "Mamma Mia" att kolla på. Det är antagligen en lagoma familjefilm en sådan här dag. Ute är det alldeles grått och trist och ruggigt är det också, det skrev jag visst redan. Att det var grått. Nu ska jag köra iväg sen ska jag rida. Brukar piggna till efter det. Känner mig förfärligt seg. Kallt i huset är det också.
Ps. Alltså storporigt bröd... det låter ju bara för vidrigt. Men ni vet vad jag menar. Pss. Mamma Mia var verkligt underhållande, utom slutet förstås. Fy phanken vad förutsägbart det är med att alla amerikaniserade filmer som går ut på att i slutänden blir någon gift. Booooring...
Följ min nya blogg Den här börjar bli lite väl seg, jag har proppat den full sedan 2005. Så det är inte så konstigt. Vi ses igen. NEJ NEJ NEJ, jag hittade en inställning... jag hade klantat mig. Nu rullar allt som det ska och jag behöver inte byta blogg. Häng kvar!
"Snön faller, du kommer ej i kväll. Snön faller och mitt hjärta klär sig i svart..."
Själva filmen tycks vara en fransk amatörfilm för övrigt. Tänk det bor folk överallt som liksom jag kan filma ut från ett hus och det ser nästan likadant ut som här. Till kalla melankoliska dagar.
Promenerade med hunden medan snön föll och solen sken samtidigt. Bitande kallt. Gud så vackert det var och skönt. Nu är jag hungrig. Jag älskar söndagar. När jag var yngre avskydde jag söndagar för att de är så på ytan händelselösa. Det är just det jag tycker om numera. Dessvärre har jag lite jobb att göra idag. Synd. Hade kunnat göra ingenting eller kanske baka en kaka.
Det här måste vara en av förra årets absolut bästa filmer. Into the wild, i regi av Sean Penn. Filmen baseras på en sann berättelse som getts ut i bokform och Sean Penn involverade också de berörda i själva tillkomsten av filmen. En av karaktärerna fick t ex jobb i filmteamet. Det tog tio år från det att han läste boken som filmen baseras på tills att han kunde göra filmen. Den är ruggigt bra.
Flera gånger har jag försökt mig på att titta på filmen, men den verkade seg. Jag gav den till min kompis A, som även hon försökte se den men hon somnade. Det gör hon i och för sig ofta. Även när vi går på bio tar det ett par minuter sedan sover A djupt i biofåtöljen. Hon lämnade tillbaka filmen med betyget otroligt seg och tråkig, omöjlig att hålla sig vaken till. Men i förra veckan tog jag den med mig mer eller mindre av en slump. Jag grabbade liksom tag i den utan att tänka och slängde ner den i väskan samtidigt som jag sprang ut genom dörren.
Det finns en liten biosalong på mitt jobb, med bra storbildsprojektor och bra surroundljud. Där satte jag mig för att se filmen. Hör och häpna, äntligen kom den till sin rätt. Det långsamma och avskalade gjorde varje blick och bild laddad till bristningsgränsen med undertext. Jag fick ont i hjärtat. Filmen var så sorglig och hemsk att man ville "gråta blod", för att citera Pippi Långstrump. Det är ett av de bästa porträtt jag sett av en epok. Ett skitigt, fattigt och våldsamt Amerika visades upp. Människorna var komplicerade, intelligenta, lynniga, enfaldiga och olyckliga. Mycket mycket bra skådespeleri. Jag satt som på nålar i mer än två och en halv timme. Vissa filmer är helt klart "bäst på bio".
Utan jag fastnade helt enkelt i Photobucket... Jag tycker jag och Viran passar finfint inne i austronautens huvud. Nu är det godnatt och sov gott!
Ursprungsbilden på mig när jag tömkör Vira är fotad av Minna Skoglund. De andra fotona är av Douglas Z. Och videofilmerna hafva jag tryckt på knappen. Music by me. Hästen i första filmen är förstås Plutten - född Diamond Wing.
Jag har precis läst ut boken Allvarligt talat - skriverier under 45 år av Stefan Jarl. Fan vad arg han är, fan vad han är lojal mot sina ideal, fan vad modig och uthållig han är. Sanningen är att jag aldrig ens sett honom. Jag borde ha gjort det och kanske har jag det utan att veta om det. Han är ju en centralgestalt i svensk dokumentärfilm och förgrundsfigur för Folkets Bio, som jag till och med jobbat på i flera år och som visat flera av mina kortfilmer. Sanningen är den att jag började mitt i boken och därmed bara läst halva. För ett tag sedan läste jag "Stefan Jarl" av Cyril Hellman. Det är en riktigt bra bok. Fan vad arg han är Cyril Hellman. Lika arg som Stefan Jarl, eller så har han bara skrivit den präglad av sin huvudpersons anda. Det är en rasande bok, nästan lite hårdkokt, macho, rentav. Men när man läst den har bilden av Stefan Jarl ändå blivit ganska komplex och inte är han enbart arg, som man först tror. Han verkar snäll mot dem som han tycker om. Jag är livrädd för Stefan Jarl. Rädd för hans dom över mina eventuellt meningslösa och opolitiska filmer. Så tänker jag bara om dem när jag tänker på Stefan Jarl. Nu har jag alltså första hälften av Allvarligt talat kvar att läsa. Imorgon ska jag gå till biblioteket och försöka beställa En drömmares väg, Arne Sucksdorffs självbiografi, som Stefan Jarl skriver om och som jag inte ens visste fanns.
Jag tror varenda människa med huvudet på plats och hjärtat på rätt ställe är glad idag. Även de med andra politiska åsikter kan vara glada att världen tar några kliv framåt i rasfrågorna åtminstone. Jag minns förra gången då i alla fall jag blev som deprimerad när Bush vann valet. Det hade jag inte trott faktiskt. Det är mycket Bush har på sitt samvete, den saken är klar. Då verkar ju faktiskt Mc Cain mer sympatisk och normal. Men nu är Bush-eran över. Den kommer att hamna som en mörk parantes i historien. Krig, terrordåd, girighet, övergrepp är förknippat med Bush. Märkligt men sant. Det är förstås ingen lätt uppgift han har framför sig Barack Obama, men bara fenomenet att en person med afrikanskt ursprung får en presidentpost kommer att förändra världen som vi känner den. Och med en så djupt demokratisk hållning som han verkar ha. Det skrivs historia idag. På några hundra år från slaveri till presidentpost. Det inger hopp.
När Obama i sitt tal nämner sina barn och säger att de förtjänat den valp som ska flytta in i Vita huset med dem, så är det ju lite varning på det. Säger han så för att ställa sig in hos folk? Men nej, jag tror inte det. Han är noga med sin identitet. En vanlig amerikan. En helt vanlig fast ovanlig amerikan som gärna ger sina älskade döttrar en hundvalp. En sådan pappa skulle jag också velat ha. Det finns bra människor tydligen. Idag är vi många som är lokalpatriotiska amerikaner. Utan att vi ens satt vår fot på amerikansk mark. Jag tror att Obama kommer att bli den mest populära presidenten USA någonsin har haft. De politiska analyserna finns det andra som kan göra. Det här var bara några små tankar från undertecknad som idag är stolt och glad över att vara ameri... nej, svensk menar jag.
Uppdatering: Hörde en expert i P1 idag kalla det slutet på Reagan-eran. Bush var bara en förlängning på det. Jag måste säga att jag för första gången på länge känner ett hopp. Inte på det viset att Obama kan fixa allt. För det kan han inte. Men signalerna till världen är glasklara. Vi gräsrötter vill något annat än krig, rasism etcetera. Hoppsan nu blev jag amerikan igen.
Ps. Jon Favreau heter 27-åringen som skriver Obamas tal. Men Barack Obama tycks också ibland själv skriva. Dock kan man misstänka att "hundvalpsstoryn" kan vara denne Jon Favreaus påhitt, kanske inte det första man tänker sig att skriva själv när man ska hålla sitt segertal inför hela världen. Googla googla!
Det tycks som om Obama vinner valet. Låt oss hoppas det. Min vän från Illinois, skrev till mig såhär ikväll:
"I too have my fingers crossed but at the moment things look very good. There is a huge turnout expected and that usually works to the advantage of the Democrats. The weather is good and that helps the turnout. McClain is not a bad guy but he is just not very bright. He made mistake after mistake. I do believe that tomorrow Obama will be our president elect. If so then let's hope he doesn't get bogged down in a war in Afghanistan."
Jag skrev till min vän att de flesta svenskar vill att Obama ska bli president, för så ser det ut enligt opinionsundersökningar, och det gäller inte bara Sverige. Alla världens länder är skittrötta på USA´s överhöghet. Och för all terrorverksamhet är Obama ett bakslag. För han står för humanism och medmänsklighet. Och det är ju just det de slåss för. Så med Obama vid ratten så kan det bli lite lugn och ro. Men akta sig bör man för alla de som inte vill ha lugn och ro.
Ps. Jättemånga fler amerikaner har röstat än vanligtvis...
Idag är det förfärligt kallt ute, men det är ändå skönt på något vis, med den höga kalla luften. Nu lagar jag middag och bakar bröd. Tidigare idag gjorde vi gräddkola enligt konstens alla regler. Det luktade himmelskt gott i köket och det var det inte bara vi människor som tyckte. En viss hund höll total koll på var kolan befann sig, vill jag lova. Här finns receptet. Jag jobbade litegrann med hästarna från marken. Det var på tiden och det var jätteroligt. Rentav magiskt. Märkliga fantastiska djur. Nu ska jag bara fixa middagen, sen ska jag sätta mig med lite böcker och penna och papper. Nya idéer måste sättas på pränt.
Inatt var jag tillbaka i barndomens kvarter. Överallt syntes tecken på någons omvårdnad. Jag tänkte att det var någon med gröna fingrar som brydde sig väldigt mycket om denna platsen. Krukor med blommor var utplacerade på hela gården och rabatterna var omsorgsfullt skötta. Jag kände att jag skulle vilja bo just där för alltid. Och så blev jag grymt avundsjuk på de som bor där nu. Bredvid sandlådan, som nu var igenskottad hade någon planterat ett träd.
Det var förvisso inte ett sådant här träd i min dröm, det här lite mer spretiga trädet finns här hemma hos oss. Trädet vill inte riktigt släppa sina löv ännu, utan kämpar tappert emot den kommande vintern, ser det ut som.
Jag befann mig i en stor ny stad och hade gått vilse. En vän dök upp och visade vägen. Jag visste att han var död och jag visste att han kommit för att hjälpa mig. Vi satt bredvid varandra och jag sa att han såg yngre ut. Allt var som förut, samma känsla som alltid funnits. Sedan försvann han bort fast jag försökte hålla honom kvar. Jag tror att sorgen kanske klingar ut på samma sätt, men saknaden finns kvar. Man rusar genom tillvaron och stressar som en dåre, det är hyror som ska betalas, djur och människor ska tas om hand. Man hinner inte känna efter hur man verkligen mår. Sorgen ligger där och pyr under ytan utan att verkligen komma ut i öppen dager. Då kommer den om natten i drömmen. Idag känner jag mig sorgsen.
Det finns två sorters människor man ska akta sig väldigt noga för. Den ena sorten är de som sviker i nödens stund. Den andra sorten är de som plötsligt finns där i nödens stund. Inte för att de är ens vänner utan för att de äntligen fick chansen att livnära sig på någon annans elände. Det är den typen av människor som gärna vill se dig liggande. Den sortens person vill inte att det ska gå bra för dig. Då rasar grunden på vilken denna falska vänskap bygger. Detta gäller i tider av nöd, död, sjukdom, familjekatastrofer. Om du befinner dig i ett sådant tillstånd så välj noga ditt umgänge.
Tips från en levnadsklok person. Nämligen jag. Nu är det höst på riktigt. Ute på terassen ligger en stor pumpa och en stor squash. Båda måste tas om hand. Jag har redan gjort pumpasoppa, pumpapaj, couscous med pumpa i köttgrytan som var till. Tror det får bli en ugnsrostad historia, med olivolja, vitlök och färsk rosmarin. Kanske till en bit kött. Nu ska jag jobba. Jag ser framtiden an.
Nu ligger Bodil Malmstens senaste alster på mitt bord. Jag har läst första kapitlet och vågar knappt fortsätta. Den får inte ta slut. Bodil Malmstens texter är som små karameller som man vill suga på länge. Alldeles vardagliga och alldeles märkvärdiga samtidigt, smärtsamt och lyckligt om vartannat. Föregångaren: Priset på vatten i Finistère fick jag av L som fått den av sin mamma. L trodde jag skulle tycka om den. Det gjorde jag och gav den vidare till min mamma, som älskade den. Den här lånade jag på biblioteket.
Uppdatering: sträckläste trots allt boken igår kväll. Den var svartare än föregångaren. Kanske inte så konstigt eftersom den handlar om en förlust. Och en förlust tenderar gärna väcka upp känslan av andra förluster. En katastrof blir till fler katastrofer men som vanligt skrattar jag högt massor av gånger under läsningens gång. Bodil Malmsten måste nu lämna sitt älskade Finistère. Denna enkla handling lyfts till mytiska proportioner. Det blir en klassisk resa ner i underjorden. Gott möter ont i form av den goda personalen i lokala mataffären och ondskefulla män från mäklarbyrån. Och så den eviga kampen mot skrivkrampen utformad som en duell mellan författaregot och den allestädes närvarande Madame C. Liksom de mullvadar Bodil Malmsten kämpat mot i sin trädgård i Finistère under sju års tid, gräver hon vidare där hon står med vad som eventuellt kan vara norrländsk envishet. Boken är alldeles nyutgiven. Heder åt biblioteket som så snabbt köpt in den. Åtta dagar hade de haft den i sin ägo när jag grabbar tag i den. Den har inte ens hunnit bli recenserad. Jag tyckte möjligen ännu bättre om den här än Priset på vatten i Finistère, men för att vara helt säker ska jag snarast läsa om den senast nämnde. Men först ska jag ge mig på Le Clézio, årets nobelpristagare. Jag bävar lite. Det brukar jag göra inför nobelpristagare, de tenderar att vara ofantligt ordrika. Det är väl för att det är litteratur med stort L, misstänker jag.
Det blev några minnesvärda höstdagar med bl a våra mycket trevliga gäster från Frankrike inklusive en liten solstråle som förgyllde vår samvaro. Ovan: Jean-Marc Imbert, Sophie Matheaud och Nina i Douglas ateljé. Nu har alla gästerna åkt hem och det känns lite tomt.
Han heter Cesar och vi gillar varandra. Man kan nästan tala om ett själarnas möte. Nu har han bott här i ett par veckor. Idag ska han åka hem. Jag kommer att sakna honom. Nej, det är ingen hamster. Det är en riktig råtta.
Fler bilder från världen över hittar du hos Nejma i Marocko och idag även hos Akson. However har Nejma kommit tillbaka, nu hoppas vi bara hennes dator fortsätter funka!
Idag har vi börjat barnens "klassiska filmkurs", det innebär att de ska veta vem: Judy Garland, Humphrey Boghart, James Dean, James Mason, Spencer Tracy, Bette Davis, Clark Gable, Marilyn Monroe, James Dean, Olivia de Haviland, Laurence Olivier med många flera är. Och gärna med de pikanta detaljer kring dessas privatliv som jag försågs med i min barndom. Vi började med Trollkarlen från OZ. Och godis förstås. Alla dessa gamla filmer kräver en godisskål. Jag gör det för min skull. Vem ska jag prata med om inte de vet detta "basic". Vad det egentligen innebär är att jag nu kan hyra alla de där filmerna på biblioteket som kidsen ännu inte sett och se om dem själv. Och phanken vet om inte det är viktig allmänbildning, och knappast något som ungarna lär sig i skolan nuförtiden.
Allt detta sker på halvt skämt, men visst. Absolut så ska jag nu leta gammal film.
Uppdatering: Minstingen uppskattade Trollkarlen från OZ, han menade att effekterna måste ha varit avancerade för sin tid även om de framstår som riktigt dåliga nu, och likaså att han blev fångad av storyn. Han tyckte den var bra som helhet och ville gärna fortsätta se fler sk "klassiker". Minstingen går i femman och fyller snart elva.
Buzzador är en marknadsföringsportal som bygger på "mun mot mun" reklam och det första prov vi fick ta del av, var hundmat, det står på paketen att torrfodret inte innehåller konstiga tillsatser, hoppas det är sant. Hunden verkar glad och nöjd. Vi fick också tandtuggisar som ska vara nyttiga mot tandsten för hunden, det låter ju bra. Han tuggar i allafall glatt på dem.
Jag har en rabatt som blommar långt in på hösten. Tills frosten kommer och sen lite till. Ringblommor, buskkrasse, rosor, klematis. Hästen, hunden, hönsen, skogen, havet.
