Garderob

Mina kläder stirrar på mig.
- Älska oss, ropar dom. Använd oss. Tvätta oss. Stryk oss. Vik ihop oss vackert.

Jag tittar åt andra hållet och låtsas inte höra.

Kojak - kamelen från Jerusalem

Först skrev jag fel, att kamelen hette Mozart. Kojak heter han ju. Mer passande därtill! Såhär var det:

En tidig morgon i Jerusalem.
Kojak en hårt arbetande kamel har just blivid duschad och sprutad med deoderant så han inte ska lukta så
förskräckligt. Han känner sig så fin och ren. Hans ägare binder honom vid en bänk och går till ett kafé på andra
sidan gatan. Mozart blir kränkt. Ytterst kränkt av detta. HAN den stora vackra kamelen lämnad ensam.

Kojak:
- Men var tog dom vägen? Hallå hallå ska ni lämna mig här bara... Och vad är det där för en som står och glor, känner
vi varandra? Nä, jag tänkte väl det. Jag är Kojak den tjusigaste kamelen i hela stan och nu skiter jag i dig. Jag är kissinödig.
Jaha och vad ligger det här för nåt... En liten vattenflaska... Jaså.












Ps. Exakt samma karaktär som vissa hästar här hemma. Plutten dårå.
©boel2009

Blomma från Khaled

©bobo film & television

Barnen på Basmacenter

7 timmars filmat material, massor av foton och nu ett försök att strukturera upp hela projektet. Kommer
ägna resten av sommaren till det. Från vänster Salahadin, Jag med Khaled i knäet och Takowa till höger.
©bobo film & television

Bakom kulisserna

Liten filminspelning i Valdemarsvik
©boelzetterman

Gullvis och Fatimas hingstföl

Nu föds det ju en massa fölbebisar, såhär års, här är Gullvis och Fatimas föl.
En liten hingst. Mer vet jag inte. Bara det. Och att det är otroligt
rörande med de små rangliga liven som genast är så mycket hästiga.
Jag ska västerut så småningom. I planen ingår då att hälsa på
min vän Gullvi med flera.

Millis såld och lämnad

Jag lastade och körde ner Millis för exakt en vecka sedan. Det gick verkligen jättebra och
Millis var helt harmonisk hela tiden och verkade lycklig över sitt nya/gamla hem. Hos Maud.
Där får hon stanna nu resten av sitt liv förhoppningsvis.
Vi konstaterade att förra gången Maud köpte Millis var det väl inte riktigt tid.
Men nu var det det, ja det var en rent lycklig körning i 28 mil, och sen lika långt hem.
Jag var jätterädd innan och orolig för lastning och körning men allt gick som en dans.

Tack så mycket Maud för det fina bemötandet hos dig.
Det här var bara helt rätt för alla inblandade, det kunde inte ha blivit bättre.
Ska se om jag kan peta in en bild här så småningom.

Det var rent märkligt med Millis utstrålning under resan. Hon var lugn som
en filbunke, två gånger la hon sig ner med huvudet under bommen det tog
ett tag innan jag fattade att hon trivdes där, och att hon då slapp hålla
balansen så frenetisk. Hon visade ett otroligt förtroende för mig.
Min matte - jag lita på att min matte kör bilen fint... och jag körde
så mjukt jag bara förmådde.
Det var faktiskt lite magiskt.

Och tack Kerstin för att du varit sådan fin medryttare till Millis.
Jag blir lite smetig här. För jag blev så berörd.

Hästarna och jag och allt annat och ingenting

Nu kom sommarvärmen! Jag ska rida ner Plutten till sommarbetet i eftermiddag, tar Viran i släp. Herr Z får leda Millis. Jag är fruktansvärt rastlös idag. Borde en massa saker men velar bara omkring. Nu ska jag gå och laga couscous (som jag skulle gjort igår.) , nä förresten jag ska snöra på mig Ninas nikeskor och jogga med hunden i skogen. Nä förresten jag måste städa mitt arbetsrum. Nä förresten jag borde gå ut och mocka. Nä förresten jag ska åka till sjön... Eller... Ja så här håller jag på. När jag släppte ut hästarna på tomten alldeles nyss kände jag att jag absolut inte vill sälja någon av dem. Men a girl got to do what a girl got to do.

Hästar till salu

Jag har lagt ut min älskade Viran och min älskade Millis till försäljning. Det betyder i praktiken att jag säljer om jag hittar rätt köpare. Jag behöver pengarna till ett filmprojekt. Det är också dyrt att hålla tre hästar. Plutten säljer jag ALDRIG. Och det är inte ens säkert jag säljer Viran och Millis heller, det brukar bli svårt när det kommer till kritan. Men om jag hittar ett riktigt bra hem till dem, där jag vet att de kan få stanna och att de kommer att trivas. Då får det bli så... så det är lite av en chansning; att det ska vara "meningen". Annars får de stanna här. Viran är absolut inte pigg på att bli såld. Det vet jag. Hon vill vara här.
Annonsen

Linneas lektion

Min vän Linnea är lite av, inte bara min guru, men ett helt gäng ridtjejers guru. Hur mycket ansvar ska man ge hästen? För mig som bytt till ett bett som man inte kan sitta och dra i, blev frågan plötsligt högaktuell. Såhär skriver Linnea:

När man rider in hästen, lär man den att lyssna på ryttarens hjälper. Man styr hästen dit man skall, hjälper den, stödjer den när den vinglar, man håller kontakt på tygeln för att ge den det stöd och den hjälp den behöver. Ju mer erfarenhet hästen har, ju mindre hjälp och stöd behöver den. (jodå, unghästar kan fint vingla ner i diket om man inte styr.. Absolut inte självklart att den håller sig på vägen :-)

Man ger mindre stöd och hjälp, och överlåter då åt hästen, att göra det som skall, hästen får ta ansvar. Till exempel: Om jag skall rida en rak linje över ridbanan, så ville jag med en unghäst stödja honom, så att han är rak i kroppen, och vi inte vinglar. Med Spirit nu, som är i övergångsfas till stångbett, styr jag med tygel och skänkel, och när jag har honom på rak
linje mot det punkt vi skall, ger jag honom lös tygel - det är nu hans ANSVAR att gå rakt fram. Om han inte gör det, korrigerar jag, släpper efter, och säger "försök igen!" Och sådär håller vi på, till jag får det jag vill. Eller formen på hästen. En unghäst lärs att ge efter för bettet, och man håller den samlad och mjuk. (nu är det ju väldigt låg grad av samling i western, men ändå)

På Spirit tar jag i tygeln, håller om med skänkeln, när han ger efter släpper jag tygeln. Nu är det hans ansvar att hålla formen. Självklart håller han inte frivilligt den formen i en halvtimme, jag måste ju påminna honom - men principen är den samma. Ge hästen ansvar - korrigera - och ge han en ny chans.

Galopp, t.ex. Unghästar får man gärna driva, de tycker det är lite tungt och ovant. Spirit skall hålla den gångart jag ber om, tills jag ber om något annat. Eller om man rider ut på lång tygel. Så länge hästen är snäll och går rakt fram, får den sin långa tygel. Om den bryter gångarten, svänger fel eller annat, korrigerar man, och ger lång tygel igen.

Det hela handlar om att utveckla ett samarbete, där man kommer til en förståelse av vad som förväntas av varandra. Att stå still när man sitter upp, till exempel. Att gå rakt fram. Att backa utan motstånd. Att skritta längs en skogsstig på lång tygel utan att stressa.

Jag önskar inte att kontrollera varje steg på min häst. Jag vill förklara han vad jag vill, och så gör han det. Rida en volt till xempel. Jag lägger på yttertygel och ytter skänkel för att indikera "sväng". Att ställa sig i rörelseriktningen och böja sig i bålen, det är hans ansvar. Samt att hålla volten rund.
/Linnea



Linnea med sin häst Spirit.

Ridsäsongen börjat

Plutten är som en unghäst. Jättefräsch. Trots att han fäller vinterpälsen och är rätt så stickelhårig, en vet förklarade att det beror på hans "taskiga barndom".

Vid stranden 1991

vid stranden 1991
musik: Ottmar Liebert
till minne av Jukka Lehtomaa, en vän som nu är på andra sidan.

Jag letade efter något helt annat, i gamla s-8 filmer när jag hittade det här.
Tänkte ni ville se.

Konstig bild på mig och Plutten

Suddig och så är jag ju utan huvud. Det var på väg att bli mörkt, och det var omöjligt med skärpan. Plutten var underbar. Pigg så innihelvete, men så trevlig ändå. Inget bockelibock eller ngt annat dumt som väldigt pigga hästar kan få för sig. Det var schysst av honom! Jag har haft så lite tid på sistone för hästarna, att de liksom börjat titta på mig så fort jag kommer utanför dörren...
- vad é de me henne? Hon som alltid stör oss å jävlas å är så påträngande.... VARFÖR bryr hon sig inte om oss...
Det var nog riktigt nyttigt för kommunikationen, nu är Plutten, framför allt han, extremt nyfiken och nästan hoppar fram till mig så fort jag närmar mig. Det blev roligt med hästarna igen! Nu när den vidriga vintern äntligen är över. Fy fan, det var en tuff jävla vinter. Så lång och kall och enformig. Jag kanske borde emigrera till ett varmare land.

Kejl i en båt

Det tyckte han inte så mycket om. Han blev lite rädd. Jag tyckte mycket om det och tänkte på farfar som lärde mig ro när jag var väldigt väldigt liten.

Vågar jag?

Köpte musslor i stan igår. Men har ännu inte kokt dem. De var inlagda i is, men åkte ändå med mig i en varm bil hela vägen hem.
Jag älskar musslor. Men vill inte bli matförgiftad. Tanken var att göra musslor à la Belgien.
Med hemmagjorda pommes till.
Musslingarna kokta i vin, persilja, grädde... vitlök.
Det är vår.
Herr Z påtar i rabatterna. Jag borde städa, men orkar inte.

Ska rida. Red en underbar Plutten innan jag gav mig iväg till stan häromdagen, han går som en dans på sitt nya bett.
Plötsligt är vi en enhet. Plötsligt har all utbildning landat. Och jag behöver inte ta i honom.
Han lyssnar.
Vi är som lyckliga.

Måste masa mig ut.

Bauhaus - All we ever wanted

Ett av filmhistoriens vackraste slut

... även om Rebecca de Mornay är lite väl lik Pippi Långstrump i sista bilden :).

Så jävla trött idag

Har sovit nästan hela natten sånär som några timmar mitt i. Men jag är skittrött.
Drömde att jag var i Thailand, och missade planet eftersom jag gick vilse och
inte hittade till flygplatsen. Plötsligt åkte jag båt i stället. Det stormade därute
på havet. Ja, herregud, tydligare dröm får man leta efter. Sen drömde jag att
jag red Viran. Först tömkörde jag henne därefter hoppade jag upp och red
barbacka. Hon gick som en dans. Och jag beslöt mig för att INTE sälja
henne. I drömmen alltså. Mest för att hon i drömmen signalerade så tydligt att
hon ville vara min häst. (faktum är att jag går i tankar om att göra mig av med
henne. Vi har one horse too many här... med tanke på ekonomi och tid.)

Jag har fått telefontid med "doktorn i skogen". Ska prata om min resa.
Han är en tuff doktor, flyttade helt sonika ut i skogen med sin fru och
startade läkarmottagning där. Han har hur mycket jobb som helst. Det
bästa är att han kommer ihåg en, det är inte som att gå till Vårdcentralen
med alla sina hyrläkare från Stockholm.

Om två månader åker jag. Så är det bara. Jag åker.

Uppdatering:

Häpp! Recept på koleravaccin på väg med post. Det låter mer dramatiskt än vad det är. Det lär ge ett visst skydd mot "Hannibals hämnd".

Var är maten?

Var är maten, säger Viran. Jo serru, den är inpackad i 350 kilos balar, jävligt tunga. Men nu är det gjort. Nu har vi rullat in maten. Det är lite pyssel innan. Och döden för ryggen. Hver gang.

Nyfiken Plutten

Daniella och Plutten i fredags. Han är en riktig linslus. Mycket kameravana har han förstås.

Angående Teater Inifrån

Idag hade jag och Daniella en extrarepetition. Det var Daniellas monolog vi skulle testa. Vi använde naturen som "scenrum". Det gick alldeles utmärkt det.

Det blev en liten film också.


©all rights reserved.

ps. Fan vilken linslus jag är. Borde skämmas!

Sovit - äntligen

Efter att ha varit vaken - känns det som - i en vecka, kunde jag äntligen sova.
Jag ska städa och tvätta och rida och gå långpromenad med hunden.
Har skrivit allt som behövs skrivas för stunden.

Tittar ut genom fönstret och det kan tänkas att det ser ut som vår. Igen.

Men herregud...

Jag ligger liksom och tänker att hur fan ska det här gå? Med alla uppslag och idéer och nu ansökningar hit och dit. Så rullar det upp en film i huvudet. Med början mitt och slut. Stämningar, karaktärer, plot.
Något som jag kan tycka om att skriva på länge. Kreativitetens vägar äro outgrundliga. Galenskap på ena sidan och fruktbara idéer på den andra. Det är bara att sätta igång att skriva. Börjar med ett synopsis. Nu. Det är en thriller. Ruskigt spännande. En resa i nutiden samtidigt. Egentligen en idé jag haft förut, men som inte fick någon riktig form. Nu gestaltade den sig till något enklare. Jag förstår inte varför man alltid komplicerar saker och ting.

Jag vill inte

Så här ser det ut här just nu. Snöstorm! Det svider i själen. Var är våren? Varför kommer den aldrig?
Idag måste jag göra tusen saker. Biblioteket, banken och så ska jag laga mat som bot och bättring. Rosta pumpafrön, göra en "Pistousås" bland annat.

Dricka massor av te. Ska ringa några samtal också till tänkbara "skådisar" till den i övrigt fint fungerande teatergruppen.

Skriva, måste tvinga mig till det. Innan jag blir för trött.

Hunden åt just upp alla frukostbullarna, stal dem från bänken! Jag tyckte väl han smaskade lite väl förnöjsamt när han kom ner.

Och så vinter igen - jag vill inte.

No comment

foto©douglasz-igår-lördag

Hittade den här

Hittade den här bilden när jag letade efter min cv på en extern hårddisk. Det måste vara säkert fyra år sedan jag gjorde den.
Den publicerades i NT i något sammanhang. Troligen till någon krönika jag skrev.
Nu ska jag ut och rida med Pluttens nya bett... En westernstång. Funkade jättebra igår.

Min golvmopp och jag

En liten film, gjord denna dag, för denna dag,
som ju är Internationella Kvinnodagen.


I rollerna: golvmoppen och jag själv.
Text & musik: hemligt.

Förrymda hästar men annars bra

Visserligen slutade kvällen med att en långväga granne ringde, hans son hade våra hästar utanför sitt hus ca en km bort. Vi hade inte märkt att de rymt. De har garanterat blivit rädda för elden. Men det gick bra. Bara att samla ihop ett gäng grimmor och ta bilen och hämta dem och gå hem, gå tillbaka och hämta bilen, laga staketet nödtorftigt, slå på elen och be till gudarna att de håller sig hemma fortsättningsvis.

Glad igen

Vi kan se vanliga ut också. Bakom mig står Johannes. Det har varit en jättemysig helg!!! Tack Lisskulla för de turkiska korvarna. De var jättegoda till bakad potatis och till och med Johannes gillade dem. Och ja, undertecknad har fått tillbaka aptiten. Pang sa det så var jag hur hungrig som helst. Snacka om att svänga i humöret. En del av detta goda humör kommer sig av att mitt datorhaveri faktiskt inte är en katastrof. Mycket kan jag återskapa, det viktigaste finns på externa hårddiskar och så har jag ju inte förlorat alla foton, genom att jag successivt lagt upp bilder, till exempel på den här bloggen. Stillbilderna från Hästprataren ligger förresten i herr Z´s externa hårddisk! Se så behändigt det var med externa diskar då! Och med en blogg.

"Kernel Panic"

Min bäste vän har fått tokspelet, det heter tydigen Kernel Panic och är ett datorhaveri av värsta sorten. Datorn fattar inte ett smack längre. Han fattar inte att jag är ägaren, att han drivs av mac os x, att han har en hårddisk... allt sånt har han glömt plus att fläktarna går på högvarv. Mina filmer och annat ligger tack och lov på externa hårddiskar.

Wikipedia om Kernel Panic:

"...En kernel panic är ett meddelande som visas på ett operativsystem som har upptäckt ett inre systemfel. Detta fel är så allvarligt att kärnan inte längre kan fortsätta. Kernel Panics visas oftast för slutanvändaren som en lång datadump på skärmen. Detta för att systemet åtminstone försöker ge så mycket information som möjligt om vad och varför ett systemfel har skett innan de helt stannar."

Jag är inte ledsen, det känns som att datorn kämpat hårt vid min sida i tre långa år och varit snäll nog att inte krascha när jag satt med filmen!!!

Nu får jag låna Herr Z´s dator emellanåt och den har roliga leksaker, som en webkamera till exempel. :)

Bloggpaus indefinite time

Och nu är det verkligen bloggpaus och kommer att förbli ett bra tag framöver. Jag blev så trött på vintern, på den här bloggen, på allt strul med precis allt bilar, pengar, vattenkranar, skadade djur, ekonomisk världskris, krig, kyla, mörker och till och med mat. Jag som älskar mat är fullkomligt ointresserad sedan ett tag tillbaka (utom av tonfisksallad plus "pistou" som jag föråt mig på fullständigt igår - ingen måttlighet här inte), ja och så är jag trött på mig själv och mitt evinnerliga ältande och tjatande. Det har varit en period då faktiskt allt bara känts tämligen hemskt. Som att stå och svaja på en stupkant och stirra ner i avgrunden, dygnet om. Galenskapen en hårsmån bort. Dessutom har nära och kära haft det jobbigt av helt andra skäl.

Men det har troligen vänt - inte ute i stora världen förstås men kranen är äntligen lagad efter sju år och har slutat droppa, bilen har gått igenom besiktningen, pengar i sikte (knock wood), teatergruppen rullar hitintills och jag har kanske kanske skrivit en bra scen i den hemliga pjäsen. Katten överlevde och haltar bara emellanåt, han kommer att bli bra. Millis har fått hår i pannan igen. Hon hade änglavakt, hon kunde lika gärna dött av den där sparken. Men jag är fortfarande trött på den här bloggen och framför allt på mig själv. Så jag tar BLOGGPAUS. Klockan är bara halv sex på morronen, jag vaknade i vargtimmen av en mycket obehaglig dröm. En vän som jag inte träffat på många år var på besök, för att förmedla till mig att en annan vän som jag inte heller träffat på många år är död. Kanske är de båda döda, tänkte jag då. Det var en ruggig dröm och det är inte första gången jag får påhälsning av de döda. Så jag har stigit upp och har ställt Herr Z´s bullar på jäsning nr två och satt på ugnen, så att barnen kan få frukost. Nu dricker jag kaffe med en styck katt liggandes i min garderob och en styck hund liggandes brevid mig på futonen.

Det tycks också som vi får besök av vänner från Frankrike alldeles snart. Det var en skojig överraskning. Så jädrans skön umgängeston i det landet, tycker jag. I alla fall bland de människor som jag känner där.

Ja, det blir nog bra. Allting. Jag VÄGRAR ge upp den tanken. Sen är ju detta en svår årstid. Man undrar varför man bor på landet och inte i en skön och bekväm lägenhet i stan.

Snöstormen har bedarrat

Gladast över snön är förstås Kejl. Jag tycker bara det är kallt och jobbigt.

Intolerable Cruelty

Uppiggande film!

Söndagsdepp

Det är grått och slaskigt. Tråkigaste sortens vinter. Katten haltar i rummet. Hunden fäller. Vi kunde göra heltäckningsmatta av allt hundhår. Kallt. Både inne och ute. Måste nog laga något puttrigt långkok som får trevliga dofter att sprida sig i köket. Nu ska jag städa - söndagsstäda. Som alltid.



Såhär ser det ut här utanför idag. Man kan ju önska sig något trevligare.

TEATER INIFRÅN VALDEMARSVIK

Valdemarsvik har fått en egen teatergrupp! Teater Inifrån. Idag träffades vi för första gången. Vi kommer i framtiden att träffas måndagkvällar för improvisationer och så småningom repetitioner och annat skojigt. Pjäsen vi ska sätta upp? Ack, nej det avslöjar vi inte ännu. Det är hemligt. Men det blir MYCKET spännande. Det lovar jag. Pjäsen finns för övrigt inte ännu. Men snart så.

Råkar du bo i Viken och råkar du läsa det här och råkar du känna att det här vill du vara med om, så hör gärna av dig. Det finns plats för några teatersugna själar till.
Vi ska alltså göra en teateruppsättning som kanske också kan bli film.

Den otäcka kameran fick eget liv idag och ville så himla mycket på en gång. Så det blev som det blev.

Från vänster: Rossanna, Kerstin, Adam och Daniella.

Bättre och bättre dag för dag

Söndag. Städar som vanligt. Katten lite bättre. Stödjer på benet men går ogärna mer än ett par meter. Han haltar väldigt mycket. Om några timmar har Teater Inifrån sitt första möte här. Mycket spännande. Jag måste köpa en kaka.
Guling på sin madrass här i mitt arbetsrum, för en liten stund sedan. Han undrar förstås vad jag gör med kameran. Det är en mycket märklig katt som ibland tycker att vi människor är väldigt underliga. Och det är vi ju.

Vilken vecka

Herr Z fick en hundklo i ögat häromdagen och doktorn fick skära och klippa. Katten blev påkörd igår, men lever, veterinären trodde att han eventuellt kunde klara det. Han ligger här i mitt arbetsrum och spinner, men ena benet är skadat, han äter och går på lådan med en enorm envishet och det var vad veterinären sa, om han bara något lite börjar stödja idag som är lördag så är hans chanser mycket större. Plötsligt sprutar det vatten rakt ut från väggen, så nu är det avstängt och herr Z försöker lokalisera läcka. Samtidigt har Hästprataren gått på teve ett antal gånger denna vecka och det är ju jätteroligt! Men lite mindre dramatik i vårt liv om jag får be. Och hur ser egentligen karmat ut för oss boende i detta hus?
Katten som inte har något namn, men som kallas Guling, på en bild från i somras. Han är en kämpe som jobbat sig in i våra hjärtan med en konsekvens och envishet som imponerar.

Himmel och hav - på burk

Väldigt fri tolkning av dagens ordlösa onsdag. På så vis att innehållet i burken, havssalt med blommor och örter är resultatet av den magiska kemin mellan himmel och hav! Bilden är snart två år gammal och saltet räckte den gången hela vintern plus att jag gav bort några burkar. Det här blev visst inte ett dugg ordlöst. Dessutom har jag lagt upp bilden förut. Det var nog på matlagningsbloggen. Men herregud vad jag babblar. Förlåt. Det ska ju vara ordlöst. Man ska inte säga något... bara viska tyst... det är ganska skönt ute idag, det är liksom lite vår i luften, det är då man kan bli så här glad och babblig och liksom känna att nu, nu vänder det. Det blir vår en gång till.

foto©boel2007

Statistik

349 600 personer lär ha tittat på
Hästprataren från Provence i söndagskväll,
baserat på den statistiska uppgiften 3,8 % av
tittarna.

Jisses, det är väldigt många fler människor
än vad jag kommer ens att träffa under
min livstid.

Gentil och jag

Gentil hette hästen jag red på ridskolan i Pertuis i Provence sommaren 2007.
En vänlig häst vars namn betyder just vänlig.
Vi tyckte jättemycket om varandra.

foto©douglaszetterman2007

Obama sätter ner foten

Dag ett på sitt nya ämbete sätter Barack Obama ner foten. Han beordrar en avveckling och stängning av Guantánamo. Det är överraskande och imponerande. Sen gnälls det lite i media att inte stängningen sker genast. Men det vore väl oförsiktigt och skulle fylla hans belackare med argument om att han är väl drastisk och alltför impulsiv. Och det kan man inte vara som president. Guantánamo är en skamfläck för Västvärlden med sina förhörs/tortyrmetoder och under de omständigheter som fångarna lever. Personligen blir jag djupt berörd. Kanske vågar man ändå känna ett hopp för världen? Vad jag menar är att jag faktiskt tror att han har en agenda. En inre djup övertygelse som driver honom.
Sen kommer han nog att ta en del beslut som kan kännas konstiga i våra svenska ögon. Men jag blir allt mer övertygad om att vi kanske får se den bästa presidenten i USA´s historia. Sedan Lincoln. Som ju avskaffade slaveriet. Tja, väldigt skissartad kommentar. Baserad på magkänsla.

Ps. Man undrar lite. Blir fångarna på Guantánamo bättre behandlade idag än i förrgår?
Eller? Vid närmare eftertanke borde det ju stängas ner bums. "Släpp fångarne loss det är vår"! GUD vilken töntig kommentar. Förlåt. Mänskligt lidande kan inte raljeras bort. Det gäller fler fängelser. CIA´s hemliga fängelser på olika platser i världen. De ska också stängas. Tack gudskelov. En era av våld och medeltida metoder initierat av Västvärlden läs Bush som äntligen går mot sitt slut. Förhoppningsvis.

TV2 sön den 25/1 klockan 20.00

Filmen går i repris den 29/1 och 31/1.

Fattiga konstnärer i ny rapport

Läs artikel i Dagens Nyheter.


- Jag vill gärna leva som en fattig man med mycket pengar, Pablo Picasso.
bild©boel2009

Direktrapport inifrån Gaza

Publicerad i dagens Norrköping Tidningar

Boel Zetterman satte sig vid datorn för att ta reda på vad som händer i Gaza. Hon fick kontakt med Zain Abu Qasem.

Svenska mediers information om det som händer i Gaza är relativt bristfällig. Men vad gör det, man är ju en världsmedborgare, via Al Jazeera, Jerusalem Post och New York Times kan jag jämföra information.
Via kontakter kunde jag kommunicera direkt med en av dem som tvingas leva under kriget i Gaza.
Överallt i hela världen lever folk sina vardagsliv. Städer vaknar och gatorna fylls med folk som hastar till sina arbeten. Det är något av en lycka att betrakta en stad vakna upp, gärna i soligt morgondis.

Men i Gaza vaknar medborgarna just nu upp till ännu en fasansfull dag och spöklikt tomma gator. Eventuellt dis utgörs av rök från bombexplosioner.
25-åriga Zain Abu Qasem som bor lite söder om Gaza stad har visserligen inte sett det själv eftersom hon inte går utanför lägenheten, där hon bor med sin familj.
– Kan du förstå att jag inte varit ute på tretton dagar, skriver hon i ett mejl, inte ens på balkongen. Det är för farligt.

En väninna till henne har berättat om den spöklika känslan. Hon säger också att det luktar död på gatorna. Det luktar bokstavligen död.
Hyreshus och offentliga byggnader ligger i ruiner. Men, kommenterar Zain, bara det här eländet tar slut så kan de bygga upp allt igen.
I normala fall jobbar hon som koordinatör på Birzeit Universitet och har en magisterexamen i media- och statskunskap.

Nu är förstås alla skolor och universitet stängda sedan kriget bröt ut och människor söker sig i stället till skolorna i brist på skyddsrum.

Zain berättar att hon är deprimerad och förtvivlad men ändå känner tacksamhet över att hon inte befinner sig i krigets epicentrum. Hon hör bombplan och explosioner på avstånd.
Dock är det svårt att förhålla sig passiv, van som hon är att vara på språng och ständigt fixa och dona i sitt arbete som koordinatör. Just nu ser tillvaron väldigt annorlunda ut.
– Jag stannar hemma hela dagarna, tittar på tv, äter och läser. Nyheterna ser jag inte. Det låter kanske tokigt. Men det är ett beslut jag tagit, det är mitt sätt att hantera situationen.

Hon försöker också sova på dagarna. På nätterna går det inte eftersom bombplan och explosioner spränger sönder tystnaden.
Familjemedlemmarna ger sig ogärna ut. Bara i nödfall för att köpa mat, eller som i går när Zains pappa skulle hjälpa hennes farbror att ta sig till ett sjukhus, eftersom han blev akut sjuk. Men sjukhusen är överfulla och alla resurser går åt till att vårda de som sårats i kriget.

Mitt i allt uttrycker Zain hoppfullhet.
– Jag vet att det bara är en fråga om tid innan den här galenskapen är över och våra älskade som vi förlorat får vila i frid. Vad jag menar är att livet har sin gång. Det upphör inte. Det bara måste fortsätta.
Det låter som en besvärjelse, och andas en optimism som kanske nöden tvingar en till. Talesättet att hoppet är det sista som överger en människa får här sin riktiga innebörd.

Boel Zetterman

Till dagens tidning.

Millis och Kerstin

Idag fick Millis bli lite löslongerad och sedan borstad, promenerad och riden av medryttare Kerstin. Vi har tagit bort pannbandet från tränset, eftersom det annars skulle skava på hennes sår. Det läker jättefint men det är inte läge för att något ska sitta an där. Nu är det nästan så att man undrar vad pannbandet är bra för? Man kanske skulle plocka bort några pannband till. Pluttens pannband t ex, hmmm.

Millis verkade för övrigt så nöjd över att vara i uppmärksamhetens centrum.

Uppdatering: Även Pluttens pannband borttaget. Det går alldeles utmärkt hitintills.