Hur Plutten kom i min ägo är en mycket märklig berättelse. Jag köpte honom i samband med en filminspelning, billigt, för slaktvärde, av en tjej som haft honom i ett år. Hon hade "räddat" honom från slakt och hämtat honom samma dag som slaktbilen var beställd. När hon lämnade honom var hon lindad både här och var, men jag anade inte oråd. Han sades vara 6 år och ha svultit, det var därför han var så liten och tanig. Nå, han tog över hela ruljansen, och jag hade ingen som helst erfarenhet och kunskap av en så ohanterad häst, upptäckte jag. Han sparkade vilt omkring sig och var allmänt livsfarlig. Jag fick plocka in proffshjälp både en och två gånger. Lämnade honom på en hastig inridning och fick tillbaka en i och för sig välinriden häst, såtillvida att han omedelbart gick i fin form och var mer Ferrari än Fiat. Men vi skenade mest runt i ett år tills jag var rejält rädd för att rida honom. Hade då brutit benet och ett finger när jag ramlat av honom, i olika omgångar. Jag gick med i något som heter Rädda Ryttares Ring, en mejlring för människor som av olika anledningar blivit ridrädda. Så började vi om med hela konkadongen, jag fick jättemycket stöd från RRR och vi är några stycken som parallellt jobbat oss ur vår ridrädsla. Ingen av oss är rädd idag. Jag åkte på kurser, red lite för instruktör, läste ALLT jag kom över och så att säga lärde mig mer om ridningens väsen. En dag när jag kom ut i hagen, det här var egentligen långt tidigare, såg jag hur han tog beslutet att inte sparka mig. Han drog in rumpan på ett speciellt sätt och det konstiga var att jag i den sekunden visste att mig skulle han inte sparka efter mer. Aldrig mer. Det har han heller inte gjort. Jag kan sova bakom fötterna på honom om jag så vill. Dock fortsatte han att sparka efter andra, tills proffshjälp återigen fick rycka in och med råge korrigera det.
Två år efter att jag köpt Plutten ringde fd ägare och berättade att han, innan hon sålde honom, kastat av henne och sparkat henne så att hon fått en fraktur på blygdbenet. Hon hade inte vågat berätta det innan, för då hade naturligtvis inte jag velat köpa honom. Fast han såldes som "problemhäst". Efter ytterligare något år lyckades jag äntligen få mitt "köpekvitto" och kunde via det spåra uppfödaren. Han visade sig vara en alldeles vanlig människa, inte alls en "ond hästhandlare", som fd ägaren gjort gällande. Däremot hade det gått ordentligt illa för uppfödaren och han hade gjort hejdundrande konkurs. När Plutten var föl var alla pengarna slut, alla säljbara hästar sålda, kvar fanns Plutten och en gammal märr i en hage. Registrering av travarföl är dyr. Och den blev alltså aldrig av. Det berömda hästpasset som man måste ha från årsskiftet kommer mao att bli en kostsam historia för oss, eftersom han, trots allt jag vet, räknas som "av okänd härstamning". Nu visade det sig att den nu tioåriga Plutten inte alls var tio år utan sju. Mao var han tre år när han kom till mig. Inte konstigt att han var som han var. Han var ingen problemhäst utan en unghäst med typiskt ouppfostrat beteende. Aveln är genomtänkt. Mamman lär ha varit mycket trevlig och hingsten har gett alla sorters avkommer. Plutten är helt och hållet amerikansk travare och det innebär att han är passgångare och kan tölta. Han har alltså fem gångarter och inte tre som ett svenskt halvblod. Traditionellt jobbar man bort de extra gångarterna, men jag har behållit tölten och vi töltar ganska så fint nu. Jättekul är det. Varför jobba bort något som är naturligt för honom? Nåväl, jag tyckte det var så himla märkligt att han bara växte och växte, trots att han skulle vara tio år. Faktum är att han växt i sommar också, han är nu en riktig långben, som just amerikanarna brukar vara. Han är en personlighet med mycket egen vilja, men godhjärtad och mycket spännande och rolig att rida, lydig, mjuk i hjälporna, man kan rida bara med vikten. När jag ringde hon som sålt honom till mig och berättade att han bara var sju år, började hon gråta.
Det blev ju faktiskt lite märkligt, tufft inriden av inridare redan som fyraåring, sutten på redan som tvååring, hårt hanterad eftersom vi trodde han var en uppstudsig 6-åring, men han var en bebis. Nå han är en ganska tuff häst. Hans ansikte bär spår av lidande, det har alltid gjort det, jag vet inte var det kommer ifrån. Det syns mest när han är trött. Vi är mycket nära varandra om man nu kan vara nära en häst, trots hans faktiskt rätt så heta temperament. Men det är ju rasbetingat. Han är också ganska hingstig och älskar visa upp sig och har en riktig showhäst i sig. Läraktig dessutom, fattar snabbt nya moment, men har egen vilja och är en sådan häst som ifrågasätter. Varför, säger han. Då får man berätta varför. För att du är en fin och vacker och duktig häst. Då gör han sitt allra bästa. Bilden ovan gjorde jag innan jag visste hans rätta ålder. Bildtexten lyder: Jag köpte en väldigt liten häst men av min kärleksfulla omvårdnad började han växa. Han är nu stor som ett hus.
Han heter egentligen Diamond Wing och är fallen under Quillities Pride och efter Little Devil. Född 1998. Han är Quillities Prides sista föl. Hon var redan 28 år då. Jag har ibland undrat om det är därför han är så lillgammal. För det har han alltid varit.
(illustration: boella)
