En väldigt kort historia om en av de vanligaste trivialiteterna i våra liv...

...är den föredömligt långa titeln på den väldigt korta spelfilmen jag sätter igång att klippa efter Hästnördarnas paradis.
Jag är ganska nöjd med materialet. Det ser bra ut. Jag tycker faktiskt det. Men behöver pengar för att dra efterarbetet i land.
Detta ständiga dilemma med pengar. Jag är så trött på det. Men jag ska inte tjata om det. Jag är så glad så glad så glad att jag äntligen tycks göra en spelfilm som känns boelsk. Att det ska vara så svårt? Att berätta trovärdigt med en personlig touch. Men den här gången tror jag att jag har det. Point touché. Jag blev så filmhungrig att jag genast vill göra en film till.
Det blir långfilm nästa gång. Mot eller med alla odds ska jag göra mitt långa spelfilmsmanus. När jag klippt klart kortfilmen ska jag sätta mig på Susannes och Peters underbara lantställe och skriva igenom manuset en gång till.
(foto: Douglas Zetterman)

Snart klar...

... med Hästnördarnas paradis. En 25 minuter lång dokumentär som kretsar kring vad akademisk ridning kan tänkas vara. Den skummar lite på ytan och är snarare ett porträtt av hårt arbetande hästtjejer med skit under naglarna som strävar efter att kommunicera med sina älskade riddjur. Ridsporten är en av de riktigt stora sporterna och engagerar en halv miljon människor på ett eller annat sätt i detta avlånga land. Men var i media avspeglas det? Ingenstans. Och det är inte så konstigt. Flickor räknas inte. För det har ju blivit en flicksport. Och damsport. Jag kallar mig hellre dam än tant. Okej då, en tantsport. Tanter räknas om möjligt mindre än till och med flickor. Filmen blir ball. Snygg och intressant och eventuellt också rörande. Det sprakar lite om den, men bara lite. Men det där spraket är ju det man strävar efter. Stefan och Susanne från Gävle ridakademi har ju samproducerat. Det var modigt av dem. Glad att det blir så pass bra.
(Illustration: boella)