Jag har haft flera nära-döden-upplevelser på de svenska vägarna den sista tiden. Senast var mitt i natten utanför Söderköping. Tätt bakom mig ligger en bil som vägrar slå av helljuset, föraren är uppenbart irriterad över att han inte kommer förbi mig. Snarast möjligt kör jag in till sidan och släpper förbi honom. Det är ljus sommarnatt och solen har precis ramlat ner över horisontranden för att snart klättra upp igen. Alltså är det inte riktigt mörkt, alltså ser jag vad som finns i bilen som just kört om mig. Den är lastad med öl och sprit. Det är uppenbart att jag befinner mig i vodkabältet.
En vecka tidigare svischar jag omkring i en chockartat limegrön Citroën i ett övertrafikerat Provence. Eftersom jag kör vilse dagligen, har jag gott om tid att studera de franska körvanorna. Jag upptäcker att det är kommunikation som gäller. Det är ögonkontakt, leenden, vinkningar och ett och annat fult finger, men det fungerar. Man fattar vart folk är på väg. Man blir framsläppt eller släpper fram. Det är mycket poliskontroller, mycket varningsskyltar och på radion kan man följa trafikutvecklingen sekund för sekund. Det är varmt, hektiskt och trångt. Jag känner hur jag blir uppmärksam och upplever att även medtrafikanterna är det. Inte minst är jag i Sydfrankrike, med en population som vårdar sina utdragna aperitifer. Då solen står som högst slinker det ner både en och två pastiser innanför västen på folk, och man vet aldrig på vem. Således måste man vara ännu mer uppmärksam.
Parkeringsväsendet i Provence fungerar förträffligt. Vi råkar parkera bredvid en marknadsplats. Morgonen efter är bilen försvunnen. Det visar sig att polisen fraktat bort den för att göra plats för marknaden.
Efter en omständlig polisanmälan löser vi ut vår lilla cittra från en tjock matrona på ett skrotupplag. Det är som en gest, en solklar rest från den franska revolution, som lät vanliga medborgare ta över vissa statliga uppdrag.
När jag kommit hem till Sverige igen, möter jag en bil, på en väg så smal, att vi måste krypköra förbi varandra. Jag försöker få ögonkontakt, men föraren i den andra bilen stirrar stint framför sig. Läste någonstans att svenskarna är ett naturfolk medan fransmännen är ett kulturfolk. Vi vill sitta på en sten och stirra på tallarna, fransmännen vill umgås och kommunicera. Det låter lätt fördomsfullt, men kanske ligger det något i det ändå. Kanske är det därför man inte känner sig tillräckligt sedd här, inte ens i trafiken.
text & bild Boel Zetterman
(krönika i Norrköpings Tidningar 30 juni 2006)
