Jag flyttar hem, men inte tomhänt, har med mig massor av idéer och några projekt efter mitt år som "city-girl". Back to the country side. Jag har längtat hela tiden, men har haft ett rätt så bra substitut i min Norrköpingstillvaro i min vackra lägenhet. Hem med mig kommer Kejl och hästarna förstås och ett rätt så stort antal nya vänner från stan, som jag hoppas jag inte tappar bort. Det första jag ska göra är att rida ut med Plutten och så ska jag gå den vanliga skitfina promenaden med Kejl. Han kommer bli tokig av lycka. Hästarna kommer bli tokiga av lycka av att komma hem. De kan gå in och ut i stallet som de vill. Plutten kommer ställa sig på berget och vifta med huvudet och peka, som han gör. "Det här har jag sett, där har jag varit." Jag förstår faktiskt honom precis. Viran, vet jag inte. Men jag tror hon kommer göra stora ögon. Hon har aldrig förr varit bofast, med någon envis människa som bara håller ut år ut och år in och släpar med henne vid varje flytt, som jag gjort. Och sådant fattar sådana hästar som Viran. Hon är en dröm att sköta. T o m idag, då det var stökigt i stallet var hon stencool. Och så respektfull. Hon vet när det är läge att gilla läget. Jag växer i hästarnas ögon, för varje dag, då jag mot alla odds håller fast vid de här individerna, trots att folk säger: "sälj, sälj, sälj." Men hur kan man sälja sin egen familj? Det går ju bara inte. Var det inte för de här djuren som jag någon gång tagit ansvar för, bodde jag i ett varmbad i en hyreslägenhet. Men jag har ju tagit dem till mig. Så det går inte. Så länge de lever är jag bunden till dem.
