Tid att sörja

Jag befann mig i en stor ny stad och hade gått vilse. En vän dök upp och visade vägen. Jag visste att han var död och jag visste att han kommit för att hjälpa mig. Vi satt bredvid varandra och jag sa att han såg yngre ut. Allt var som förut, samma känsla som alltid funnits. Sedan försvann han bort fast jag försökte hålla honom kvar. Jag tror att sorgen kanske klingar ut på samma sätt, men saknaden finns kvar. Man rusar genom tillvaron och stressar som en dåre, det är hyror som ska betalas, djur och människor ska tas om hand. Man hinner inte känna efter hur man verkligen mår. Sorgen ligger där och pyr under ytan utan att verkligen komma ut i öppen dager. Då kommer den om natten i drömmen. Idag känner jag mig sorgsen.