To all of you from all of us!

Merry christmas and a happy new year!

Kejl - den underbare!

Kejl är tre år och nio månader. Han kom till oss för tre år sedan, vi var hans fjärde hem. Men vi blev hans riktiga hem.
Han är Siberian Husky, till sin karaktär lite nervig, mycket snäll och social, älskar frihet. ÄLSKAR SKOGEN. Första vintern släppte jag honom lös, men nu vågar jag inte det. Han rymmer nämligen och så jagar han hästarna. Jag är också rädd att jägarna häromkring ska ta honom för en varg och skjuta honom, eller att han ska bli överkörd. Siberian Huskys lär vara den mjukaste av polarhundarna. Kejl älskar barn. Siberian Huskys lär vara avlade på tre saker under flera tusen år: värma barn i den sibiriska vintern, barnen fick sova bland hundarna, jaga sobel och dra hundspann. Det första spannet med Siberians kom till Alaska 1908. Det var en stor revolution för hundspannen, hundarna i spannen slutade att äta upp varandra. Man kallade dem "den sibiriska råttan", för de var så små och snabba. Men Kejl har aldrig gått i hundspann. Han är vår vakthund, skäller och ylar om någon kommer. Och jag tror faktiskt han skulle kunna försvara oss om någon angrep oss. Jag tycker han är världens vackraste och charmigaste hund! Han kan spela "död hund". Vi tror någon lärt honom det innan han kom till oss, för han kunde det genast. Jag fick honom av en kompis som hade fullt upp med barn och så. Det var rätt av henne att ge honom till mig. Han är vår hund. Han passar här hos oss. Han vet det och vi vet det.

De lär ha avlat in varg i Siberians för så sent som för hundra år sedan, därav det stora frihetsbehovet. Man kan och bör inte dominera en Siberian för hårdhänt. Det tål de inte. Man måste resonera med dem och förhandla om saker och ting. Om man någon gång vill straffa är det bättre att stänga dem ute ur flocken. Det avskyr de. De fäller rådjur som ingenting. Och mycket i beteendet är väldigt varglikt. Kejl kryper jämt in i håligheter, tex älskar han att ligga under sängen. Ibland försöker han krypa in under saker som det inte går att krypa in under. Han har ett känsligt psyke och är väldigt beroende av att vara älskad. Och av att komma ut. Det är det bästa han vet. Han får ofta ligga och vakta på terassen, då spanar han ut över omgivningarna och varnar om det kommer någon. Han blir extremt olycklig när jag eller husse är bortrest. Men han är ingen kletig hund, hänger inte över en och dreglar utan har sin stolthet och sin integritet. Det bästa han vet är sockermunkar och tårta, då blir han som tokig. Choklad diggar han också, då kan han plötsligt klättra upp i skåp och hämta chokladen och äta upp den med papper och allt. Fast choklad lär ju inte vara bra för hundar, så vi undviker att ge honom det. Sibirian Huskys är en sorts spets. Det syns på svansen. Det är egentligen mest den som gör att man inte kan missta honom för en varg.

Foto: Boella

Auvira. Hon gör alltid så som på bilden. Först lyssnar hon på en, sedan låtsas hon få syn på något långt borta så hon får visa hur snygg hon är när hon stramar upp sig. Då kallar jag in henne igen, säger ho ho här är jag. Det är nyckeln till vår kommunikation. Hon är en riktig modedrottning. Hon är kul för hon är en riktig utmaning och hon gillar inte fuskuppgifter. När det är på riktigt så beter hon sig som en ängel, när jag bara gör en meningslös grej så blir hon vild och oregerlig. Jag tror på den hästen. Hon är en stjärna i vardande.

Foto: boella

Saknar Millis lite!

Millis ägare mejlade igår, hon funderade på att sälja tillbaka Millis till mig eftersom hon själv skadat sig i ett otäckt fall från en annan häst. Jag och Douglas tar gärna tillbaka Millis. Millis är så underbart damig och faktiskt mammig också. Hon beskyddar sin ryttare och älskar småbarn. Ägaren mejlade sedan igen, hon är inte mogen att göra sig av Millis. Som förresten har det utomordentligt bra hos sin ägare. Vi hade så fruktansvärt dålig ekonomi förra sommaren att vi var tvungna att göra oss av med Millis. Hon var den enda som var tillräckligt välriden för att säljas. Hon har allt det som gör en travare till en duglig ridhäst. Intresserad, nyfiken, klok och villig att lära sig nya saker. Galoppen tyckte hon var knepig dock. Hon har nog blivit straffad för den i sin ungdom. Jag har en del riktigt fina ridminnen från Millis när vi åtminstone sekund- eller minutvis är som en varelse. Som en centaur.

Idag har jag visat Viran ett skramligt släp, hon tyckte det var riktigt läskigt men skötte sig bra. Hon börjar blomma nu.
Det tog henne mer än ett år att liksom bli sitt sanna och allra trevligaste jag. Men nu börjar hon fatta att människor inte bara
är pest eller kolera och att det kan vara ROLIGT med små uppgifter, att jobba inte bara betyder fara runt i full kareta, kasta av ryttaren och bestämma allt själv, utan att det faktiskt handlar om kommunikation. Millis, fuxen var egentligen en liten fulsnygg häst, men när hon var sitt bästa jag så förvandlades hon till en prinsessa eller en drottning. De finaste hästarna kan dölja sig i ett alldagligt yttre. Det lärde jag mig av Millis. Plutten är ju ursnygg. Men han vet ju om det och är lite för självgod för sitt eget bästa. Men jag gillar honom ändå förstås! Viran är ett mysterium som jag långsamt närmar mig. Hon är inte bara en drottning. Hon är något mer. En mytisk urtidshäst som bär på hemligheter om forntidens gudar och gudinnor. Men hon behöver mig för att navigera genom den vanliga dödliga världen med människor och bilar och sånt, för det fattar hon inte. Men hästhemligheter från det förflutna ja, det är hon troligen en mästarinna på.

Millis heter egentligen Go for Gain och finns registrerad som svensk varmblodstravare hos STC.
Plutten heter Diamond Wing men är inte registrerad för uppfödaren gjorde konkurs och hade inte råd med "levande föl-avgiften". Han är fullblodsamerikansk varmblodstravare, passgångare och allt. Båda föräldrarna var importhästar. Han har 500 syskon i Sverige på pappans sida. Little Devil som han hette. En gigantisk häst lär han ha varit. Plutten är avlad på riktigt inte bara inseminerad.
Viran heter egentligen Auvira och finns också registrerad hos STC. Hon är norsk kallblodstravare mao är hon äkta Dölehäst.
Och därmed är hon en urtidshäst från Skandinavien. Det syns på henne, liten och satt och stark som en liten elefant, kort bastant nacke men ett välformat ädelt huvud. Hon är häftig. Jag är lite kär i henne. Fast jag är ju kär i de andra husdjuren också.

Foto: Douglas Zetterman

Helsinki International Horseshow

1. Helsingfors från vattnet
2. Jean-Marc Imbert & Santana
3. Sophie
4. Jean-Marc Imbert uppträder med Santana
5. Malin Baryard hoppar högt

Foto: Boel Zetterman

Bland Cirkusprinsessor och hästskit

Gabi Dew och hingsten Voyou på Himmelstalund i Norrköping.
Reportaget publicerades i Norrköpings Tidningar 6/10 2006

Cirkusen har kommit till stan men det är inte vilken cirkus som helst, utan det är Levade Noble Horse Gala. Boel Zetterman möter artisterna dagarna innan strålkastarna slås på.

Förr i tiden när var och varannan människa tvingades konfronteras med hästar vandrade kunskapen från generation till generation om hur man hanterar dessa märkliga djur. Då väckte hästnummer på cirkus stor uppmärksamhet: alla visste ju hur svårt det var att tämja en häst. För en oinvigd kan det nämligen te sig rätt självklart att det går att rida på en häst eller till och med träna in konster. Men för de ytligt invigda, till vilken undertecknad hör, så tappar man hakan inför den sortens kunnande som visas upp i Levade.

Ta en sådan som Gabi Dew, som är den första jag styr kosan mot när jag kommer till Himmelstalund. Hon har anlänt som en av de första ur truppen tre dagar innan föreställningen. Det behövs tid att bygga och dessutom måste hästarna få acklimatisera sig. Molntäcket hänger tungt över cirkusplatsen och himlen hotar öppna sina slussar när jag hittar Gabi Dew i färd med att mocka ur sin trailer. Det är en gigantisk lastbil, rustad att hushålla hennes tolv hingstar.

Trettioåttaåriga Gabi Dew är på turné nio månader om året och när jag frågar om hon inte längtar hem skakar hon nekande på huvudet medan hon fyller skottkärran och kör iväg till en provisorisk dynghög.
- Jag känner mig alldeles vilse de månaderna jag är hemma i mitt hus, säger hon. Här har jag ordning på alla mina prylar och vet vart allt ligger och man sysslar liksom bara med en sak.
Innan hon blev cirkusartist var hon tävlingsryttarinna. Men cirkus och frihetsdressyr lockade mer på grund av förhållningssättet mot hästarna samt det konstnärliga i uttrycket och så gillar hon att utbilda hästar, en konstart i sig, menar hon.
- Mina föräldrar är konstnärer, så jag har konsten i blodet, skrattar hon.

I en föränderlig värld där hästhanteringen nu blickar mot nya horisonter är cirkusfolkets sätt att se på hästen tacksamt, menar Gabi, eftersom hästen är ens samarbetspartner på ett annat sätt än inom den traditionella ridningen. Det måste den ju vara i frihetsdressyr då man ofta har hästarna helt lösa, men hon varnar för att "kasta ut barnet med badvattnet". En förening av tradition och nymodighet, är vad hon rekommenderar. En häst utan respekt för människor är en farlig häst. Gabis huvudnummer består av att hon står upp på två vilt galopperande hingstar och samtidigt fångar in sex hästar. Är inte det farligt, undrar jag.
- Jo, säger Gabi, men man måste vara noggrann. Det minskar riskerna. Men det är klart, helt riskfritt är det inte. Men jag är inte rädd, när jag var yngre kunde jag känna nerver, men nuförtiden bara kör jag.

I Gabis hästtrailer finns också sextonåriga Ine Saito från Åmål, som vill blir cirkusartist och praktiserar hos Gabi en bit på vägen. Hennes mamma ska hämta henne i Göteborg när turnén så småningom når dit. Lilla Ine pysslar stillsamt omkring oss under tiden som den lätt improviserade intervjun pågår och jag tänker att det nog vill till att man är en anpassningsbar person för att leva cirkusliv.
Jag strosar omkring på platsen, som mest ser ut som en byggarbetsplats än så länge och möter trettioåriga Toto, som är en av de anställda ryttarna fast han kallar sig hästartist. Han ler glatt och ser rolig ut med polisonger som når ner över kinderna. Under föreställningen medverkar han i flera av numren på olika hästar.
- Det är ett drömjobb, tycker Toto.

Redan när han var tio år ville han jobba på cirkus även om det är ett tufft liv. Han berättar att Frankrike har ett speciellt arbetslöshetsunderstöd för artister som betalas ut om man uppnått ett visst antal uppdrag under året. Något för oss svenskar att begrunda kanske, där frilansande konstnärer vanligtvis inte har något skyddsnät alls förutom de hett eftertraktade konstnärsbidragen som alltför många slåss om.
En sömndrucken kvinna sticker upp huvudet bakom ett husvagnsfönster. Det är Katja Schumann, danska bosatt i USA sedan tjugo år. Det är också första gången på tjugo år hon sätter sin fot på skandinavisk mark.
- Kom in, kom in utropar hon. Och jag stiger in i husvagnen.

Hon studsar upp ur sängen och drar på sig ett par för stora jeans och en flanellskjorta. Hon ger ett ekorrliknande piggt intryck och skrattar och pratar på flytande svenska med en viss antydan till dansk accent.
Katja Schumann kommer från en cirkusfamilj som haft hästar som specialitet i fem generationer. Jag bjuds på kaffe och vetebröd och när jag säger att jag är lite hungrig erbjuder hon sig att bre smörgåsar. Plötsligt gör hennes spontana gästfrihet mig blyg. Det hade jag alls inte väntat mig. Jag är ju där för att proffsigt och hårdhudat intervjua dessa artister som är några av de allra bästa i sin nisch, och här sitter jag i en husvagn och bara trivs. Jag kommer inte ihåg en endaste fråga utan i stället får jag lust att prata om helt andra saker.

Katja fäster vant sitt långa gråsprängda hår i en stram fläta. Efter turnén med Levade ska hon fortsätta till Danmark där hon ska hålla kurser i hästhantering. Jag säger att jag gärna skulle vilja vara med på en sådan kurs och berättar att jag försökt lära mina hästar tricks men att jag tycker att det är jättesvårt.
- Min gamle far brukade säga att om vem som helst kunde göra det så funnes inte vi.
En stund senare tumlar jag ut ur husvagnen och tänker att jag nu träffat en äkta cirkusprinsessa och att det nog ligger i sakens natur att en sådan mest går klädd i flanellskjorta och jeans. Det är mycket slit och mycket hästskit för en stund i strålkastarljuset.

Boel Zetterman


Katja Schumann & Ushastik, Katjas tioåriga saddlebreed, på Himmelstalund tre dgr innan föreställningen.


Toto, ryttare & artist.
Foton: Boella

Beduiner i snön

Tja, med lite fantasi så...
Plutten och jag för flera år sedan. När vi leker beduiner.
Hittade plötsligt denna gamla bild och kom på att jag glömt bort det där med
att klä ut sig till häst. Det är jättekul. Tänka sig att jag kunde glömma bort det! Faktum är att bilden är inspirerad
av Isabelle Eberhardt som emigrerade till Nordafrika i början av nittonhundratalet, köpte sig en häst, klädde ut sig
till man och levde ur hand i mun. Författarinna, journalist och vagabond. Hon dog i förtid 27 år gammal i en översvämning, utbränd och märkt av sjukdom. Troligen syfilis.

Foto: Douglas Zetterman

Marja & Tanja

Fredagsfika på migrationsverket!

©Douglas

Intelligent, psykologisk och vågad tv

Vi är lite av ett hemligt sällskap. Mellan oss finns starka band av förståelse.Det behövs bara ett par ord så är saker och ting förklarade. Vi är vanligtvis bittra och luttrade som tv-publik och tycker att det mesta som visas är ren skit. Tekniska effekter imponerar föga på oss. Nej, det ska vara hårdkokt realism gärna med absurda övertoner och extremt neurotiska karaktärer som balanserar på gränsen till nervsammanbrott.
Det faktum att klassisk, om det nu finns någon sådan, filmdramaturgi under de sista åren gått framåt i den hårt kommersialiserade amerikanska tv-industrin är lite av ett märkligt fenomen. I söndags började den sjätte säsongen av The Sopranos på SVT och jag tror inte jag kommer bli besviken. Första avsnittet visar att karaktärerna obönhörligen driver mot avgrunden. Tony Soprano är mer desperat tröstätande än någonsin och än mer schizofrent tudelad mellan sin roll som känslokall maffialedare och normapatisk familjefar. Som vanligt är han oemottaglig - åtminstone på ytan - för terapeutens ihärdiga kamp mot hans självförnekelse.
Underhuggaren Chris, som bidrog till mordet på sin egen flickvän förra säsongen, ger redan i första avsnittet uttryck för en tilltagande frustration och ett dåligt humör som med all säkerhet kommer att leda till ett antal katastrofer. Jag skulle faktiskt kunna gå in på HBO, tv-bolagets hemsida, och tjuvtitta. Men det är ju fusk.

Nu kan vi fantaster också invänta femte och sista säsongen av Six Feet Under som SVT köpt in. Förhoppningsvis kommer den till hösten. Men troligare är kanske då våren, eftersom The Sopranos och Six Feet Under visas i samma slot på söndagkvällarna och SVT brukar köra dem växelvis. Jag måste dock erkänna att jag har fuskat vad gäller Six Feet Under. Jag kunde inte hålla mig. Jag har varit inne på hemsidan och tittat hur den slutar. Inte ett ord kommer dock över mina läppar. Måste komma ihåg att köpa nya soffkuddar bara, när jag i nervositet krafsat sönder de gamla.
Vad är det så som gör dessa serier så bra? Intelligent dialog, psykologisk träffsäkerhet förstås och vågad långsiktighet i storylinen. Borta är den sortens övertydliga planteringar som man lärde ut i förra seklets filmskolor.

När jag möter likasinnade fans så brukar jag slutligen våga mig på att liksom fortsätta testa hur pass mycket gemensamt vi har genom att säga Sex and the city. Eller Desperate Housewives, men här händer det mer ofta att vi liksom går skilda vägar. Och när jag väser The OC händer det att människan jag pratar med helt enkelt vänder mig ryggen.
Jag förstår inte varför. Visserligen är The OC lite av 2000-talets Dallas. Men ändå. I love it.

BOEL ZETTERMAN
bild: min lilla arbetshörna!

Krönikan var publicerad i NT fre 1/9 2006

Ett kort ögonblick i vinden.
Jag tycker livet blir vackert av dokumentärfilm. Jean-Marc Imbert är ganska vacker där han står upp på hästryggen.En stund av våghalsig frihetskänsla, kan man ana, kanske ett sätt att försöka bemästra det allra mest oundvikliga, nämligen döden, genom
att trotsa tyngdlagen.

Jean-Marc Imbert, Java & Santana I Manosque juni 2006.
"Poste en liberté"

©bobo film & television

Ett och annat fult finger

Jag har haft flera nära-döden-upplevelser på de svenska vägarna den sista tiden. Senast var mitt i natten utanför Söderköping. Tätt bakom mig ligger en bil som vägrar slå av helljuset, föraren är uppenbart irriterad över att han inte kommer förbi mig. Snarast möjligt kör jag in till sidan och släpper förbi honom. Det är ljus sommarnatt och solen har precis ramlat ner över horisontranden för att snart klättra upp igen. Alltså är det inte riktigt mörkt, alltså ser jag vad som finns i bilen som just kört om mig. Den är lastad med öl och sprit. Det är uppenbart att jag befinner mig i vodkabältet.

En vecka tidigare svischar jag omkring i en chockartat limegrön Citroën i ett övertrafikerat Provence. Eftersom jag kör vilse dagligen, har jag gott om tid att studera de franska körvanorna. Jag upptäcker att det är kommunikation som gäller. Det är ögonkontakt, leenden, vinkningar och ett och annat fult finger, men det fungerar. Man fattar vart folk är på väg. Man blir framsläppt eller släpper fram. Det är mycket poliskontroller, mycket varningsskyltar och på radion kan man följa trafikutvecklingen sekund för sekund. Det är varmt, hektiskt och trångt. Jag känner hur jag blir uppmärksam och upplever att även medtrafikanterna är det. Inte minst är jag i Sydfrankrike, med en population som vårdar sina utdragna aperitifer. Då solen står som högst slinker det ner både en och två pastiser innanför västen på folk, och man vet aldrig på vem. Således måste man vara ännu mer uppmärksam.
Parkeringsväsendet i Provence fungerar förträffligt. Vi råkar parkera bredvid en marknadsplats. Morgonen efter är bilen försvunnen. Det visar sig att polisen fraktat bort den för att göra plats för marknaden.
Efter en omständlig polisanmälan löser vi ut vår lilla cittra från en tjock matrona på ett skrotupplag. Det är som en gest, en solklar rest från den franska revolution, som lät vanliga medborgare ta över vissa statliga uppdrag.

När jag kommit hem till Sverige igen, möter jag en bil, på en väg så smal, att vi måste krypköra förbi varandra. Jag försöker få ögonkontakt, men föraren i den andra bilen stirrar stint framför sig. Läste någonstans att svenskarna är ett naturfolk medan fransmännen är ett kulturfolk. Vi vill sitta på en sten och stirra på tallarna, fransmännen vill umgås och kommunicera. Det låter lätt fördomsfullt, men kanske ligger det något i det ändå. Kanske är det därför man inte känner sig tillräckligt sedd här, inte ens i trafiken.

text & bild Boel Zetterman
(krönika i Norrköpings Tidningar 30 juni 2006)

Linnea drömmer

©boella 2006
Linnea Drömmer

Minnas ängel

©boella 2006
till Siri

"Det är hett och dammigt. Nerverna ligger på ytan. Hästarna stäppar. Jean-Marc sluter ögonen och mumlar. En hästskötare tappar en plåthink i stengolvet och alla hoppar till av skramlet. Hästarna blir oroliga. En häst stegrar sig. Jean-Marc ger en kort order. Den stegrande hästen byts i sista sekund till en annan. Han rider in och utför sitt nummer. Alla håller andan. Alla vet att den nya hästen egentligen inte är riktigt färdig för utmaningen. Men det går vägen. Publiken jublar och hans team andas lättade ut. Jean-Marc Imbert överlevde ännu en gång." (ur synopsiset)

Jag åkte ner och filmade en första vända tillsammans med Johannes. Det blir förhoppningsvis en spännande, otrolig och gripande film, ett närgånget porträtt på en av världens bästa showryttare. Men vilken ödmjuk och ärlig och intensivt levande människa han är! Nu gör jag en pilot, satsar på en internationell produktion denna gång. Det håller för det.


Stillbilder ur piloten till "Hästprataren från Marseille"
©bobo film & television

För mer info om Jean-Marc Imberts shower & turnéplan: http://www.imbertjeanmarc.com/

Fem filmer om kärlek av Boella. Till Virserums Konsthall, utställningen
Summer of Love 4 juni –9 sept 2006.


LOVETALK I

Människor i olika åldrar säger sitt om kärlek
och erotik i denna ”porträttfilm”. Enkelt,
elegant och tänkvärt. Premissen är att alla är unika
och berättigade en plats i solen.



LOVETALK II

Anne har valt kärlekens väg
som en revolt mot de övergrepp hon
utsattes för i sin barndom. Vi
möter henne i en intervju som
är en rak höger mot gullighetsivrare
och andra hycklare. Låt fasaden
krackelera!



LOVETALK – bakom kulisserna

En fartfylld och rolig dokumentär fylld
av trasiga bilar, kärleksfulla mc-knuttar,
en gråtande filmare och en underskön 48-åring,
som trots en späckad telefonbok valt att
leva i celibat. Allt tar sin plats under
stenhård mediabevakning i flera hundra mil,
utan att för en sekund släppa greppet
om kärlekstemat.


MARIA & ALAIN - lika med sant

Ett nedslag i vardagen hos ett par som fann varandra i vuxen ålder.
Kärleken blommar också till andra varelser såsom
iberiska rashästar. Diskbänksrealism i det
lilla formatet.



OTROGEN – to survive

De träffades på tåget. Han drog henne intill sig
och sa ”jag släpper dig aldrig. Det gjorde han
inte heller. Hon var otrogen sin man i trettiofem år.
Men åttiofem år gammal väntar hon
fortfarande på den största kärleken.

Vild spekulation

Anana på stranden sommarbild©boella

JAG ÄR EN OS-ÄNKA

Vem fan är Tanja Persson, var har du träffat henne?
ANJA PÄRSON din idiot. Hon vann OS-guld.
I vaddå, surast i OS? Den enda gången jag såg Anja Pärson var när hon fick brons och var sur som ättika. Jädrigt otacksamt, tycker jag. Hemma hos mig är det för närvarande ganska hårda tongångar. Vi är uppdelade i två läger, pro-olympiad och anti-olympiad. För min del är det vansinnigt irriterande med teven som skvalar dygnet om. Och curling, jamen ursäkta mig, så frusterande tråkigt att titta på att klockorna stannar. Man kan undra hur många skilsmässor en vinterolympiad genererar. Därför har jag några förslag på OS-terapi
för den intresserade. Tevetittande är förstås uteslutet eftersom teven är tingad.

Men man kan måla naglarna i roliga färger, gärna i olika färger på olika fingrar, oavsett vilket kön man är. Eller kan man tröstäta och gå upp så mycket i vikt att partnern inte känner igen en när han eller hon vänder blicken från teveapparaten efter olympiaden. Alternativt kan man banta ner sig till anorektiskt format och på det viset förnya hela sin relation eftersom man ser helt annorlunda ut efter OS än före, och under tiden har man troligtvis hunnit utvecklas så mycket som människa att man måste lära kännas på nytt. Man kan läsa böcker förstås, eller renta skriva en. Gärna om något enormt angeläget skittråkigt ämne som man sedan kan använda att plåga sin partner med. Risken är förstås att konflikten proolympiad kontra antiolympiad går in i ett nytt skede och utvecklas till permanent krigsföring mellan intellektuell alfahona och vanlig sportdåre och då är man verkligen i trubbel.

Det finns ytterligare en metod, men den är ansträngande och riskfylld. Man kan vintersporta på riktigt. Inte fegtitta på teven utan snabbt som fan köpa begagnade skidor på Blocket eller rota fram skrillorna från längst inne i garderoben och ge sig ut i riktiga världen. Eller också kan man börja spela curling. Det är troligen roligare att utöva skiten än att titta på den. Man riskerar förvisso att bryta både armar och ben och förbli gipsad fram tills sommaren. Så det kommer an på hur pass mycket gambler man vågar vara.
Det allra bästa tipset har jag sparat till sist. Det är att man soffar in sig med take-away-food och Straciatella-glass och använder dumburken som sömnpilla. När man ätit sig proppmätt gosar man ihop i en hög och snarkar sig igenom alla semi-finaler och finaler och allt vad det är. Vaknar upp lagom utsövd när det är över.

© foto Boel Zetterman

Evig Vinternatt!!!!!

HATA HATA HATA HATA vintern.