Evig Vinternatt!!!!!

HATA HATA HATA HATA vintern.

Året går mot sitt slut!

Vi fick lite julfrid här trots allt. Struntade i julbordet och åt oxfilé och bearnäsa. Och hasselbackspotatiser med rostade grönsaker. Det var vansinnigt gott. Den 22:e december körde jag upp och klarade uppkörningen. Det torde ju resultera i total lycka, men istället känns det lite tomt. Körkortet har hållt mig på benen hela hösten. Inte minsta förkylning. Har skrivit några krönikor och gjort några illustrationer och för all del helt gjort klar Hästnördarnas paradis. Men är inte färdig med Trivialiteterna och har x-antal projekt som jag nu måste ta tag i. Jag har ju planer på att dra igång ett nytt litet bolag som gör beställningsfilm, har en idé till en teveserie, med mera med mera. Men när det nu blev jul så blev jag mest så sömnig.

Hästarna har jag inte alls hunnit med sista veckorna, som mest gick till att åka fram och tillbaka till stan och övningsköra och övrig tid att dra in pengar läs: arbeta. Idag ska jag nog försöka rida en trudelutt på älskade Plutten. Han brukar må bra av viloperioder dock. Och han har ju gjort oerhörda framsteg i år så det är okej att det får landa. Det senaste vi kom fram till är att han älskar att hoppa. Sist jag red honom hoppade han allt, små diken och vattenpölar. Skutteliskutt. Han kom på att det gick att hoppa även med mig på ryggen. Det gäller att bara inte störa hästen i hoppet. Minns inte vem som lärde mig hoppa det är så ofantligt länge sedan, men vem det än var så gjorde den personen ett gott jobb. Det kan ha varit på något av ridlägerna jag var, när jag var liten. Den andra hästen är nu min, jag har fått henne gratis.

Men hon är inte riktigt frisk. Har kronisk bronkit. Så det känns liksom inte hurra hurra hurra! Utan som ett rätt så tungt ansvar. Vi måste åka till klinik och undersöka lungvävnader nu i början på det nya året.

Jag är ganska trött på att jobba ensam. Vill arbeta i team. Vet inte riktigt hur det ska gå till. Men det är mitt stora övergripande mål för nästa år. Har förresten ett förslag inne på en dokumentär, både hos dokumentärredaktionen och på SVT Mellansverige. Men det tar alltid evigheter att få svar. Som ett ljus i mörkret är att jag åker till Köpenhamn på kurs i "Powerwriting" i slutet på januari, och fick ett yttepytte stipendium som täcker resa och kursavgift och vistelsen i Danmark.
Ytterligare ett ljus i mörkret är det att Douglas har börjat måla igen. Han och Stellan åker till Frankrike till våren för att måla. Det kommer att bli jättebra.

(Oljemålning från 2002 av Douglas Zetterman)

Fler bilder och nya tag

Fler bilder från filmen. De kan väl lika väl ligga här, som i min byrålåda. Jag vill inte avslöja upplösningen i filmen, därför så tänker jag bara visa bilder från filmens inledning. FY PHAEN vad bra den blir den filmen! Roligaste spelfilmen jag gjort på mer än tio år banne mig. Schysst vändpunkt på slutet. Man vet ju inte riktigt om det håller så länge man bara har det på papper, men faktum är att alla varianter jag filmade får skrotas och så blir det som det stod i manuset. Det blev bäst så. Förlängde några scener men nej, det funkade inte. Däremot är all dialog repeterad och dragen ett varv till, så att där tillkom en del, och det blev bättre än min skrivna dialog, men klippen mellan scenerna sitter där de satt i manus. Idag ska jag börja skriva igenom långfilmsmanuset. Den ska produceras av Bobo film & television. Medproducent sökes.
(foto: boella)

Vilande rulle

Lilla kortfilmen får ligga och dra till sig. Har sökt mer pengar, antingen jag får pengar eller inte så ska den göras klar, men ibland mår saker och ting bra av att få ligga till sig. Jag vill få tillbaka distansen innan jag slutklipper. Inte kunna varenda bildruta i huvudet. Dessvärre etsar bilderna sig fast. Jag har otroligt dåligt minne. Minns inte människor, namn, ansikten, händelser. MEN jag minns troligen varenda filmklipp jag gjort i hela mitt liv. Och jag minns varenda hästhov jag kratsat. Jag tror det har något med närvaron att göra. Att när jag jobbar med film är jag ultimat vaken och i nuet och likaså med hästarna. Höger hjärnhalvan & vänster hjärnhalva i ngnslags harmoni. Men sedan är det det där märkliga med musik. Jag har ju gjort mycket musik det här året och den blir faktiskt bättre och bättre från att ha varit stapplande från början. Det sista jag gjorde minns jag inte hur jag gjort, och inte det nästsista heller. Jag vet naturligtvis att jag satt där och jag kan tänka ut hur jag gjort det men jag MINNS DET INTE. Det sista låter som Vivaldi. Men hur i allsindar är det möjligt? Jag kan ju inte ens göra musik, egentligen.
(foto ur filmen: en väldigt kort.. av boella)

Nya filmer, nya vyer

Två små filmer som jag gjort det här året har slunkit ut i världen på ett bananskal. Eller rättare sagt, via min försorg tagits i distribution av Filmform, en stiftelse som är till för att bevara svensk experimentfilm- & video. Den ena är 1,5 min (Twin Performance). Den andra är 42 sekunder (Happy Summerday). Nu turar Twin Performance runt i Sverige, ska visas i Uppsala och därefter i Umeå, tror jag det var, i ett program med ny kort experimentfilm. I torsdags visades programmet på cinemateket i Stockholm. Tyvärr har jag inte sett det. Att göra små korta lyckade experimentfilmer, med hästarna, som det är i det här fallet, ger en enorm tillfredsställelse. Då får de små liven prestera för brödfödan, fast de är inte så små, förstås. De älskar att bli filmade och fotograferade, de känner uppmärksamheten.
(foto:boella)

Vägskäl

Nu är det dags för mig att ta nya tag i nya projekt. Vet inte riktigt vart jag ska börja. Ska skriva igenom långfilmsmanuset ännu en gång. Har en första version. Dygnets alla timmar är arbetstiteln. Jag har en råklipp på En väldigt liten berättelse om en av livets vanligaste trivialiteter, det är bra om den får vila en vecka eller så, för distansens skull. Jag tycker om materialet. Hoppas mycket på den filmen. I fredags var jag klar med det och kunde lägga hela helgen på hästarna och en väninna till mig. Vi red, åt gott, drack vin och det var helmysigt. Plutten och jag är inne i ett otroligt skede. Alla våra gamla problem är som bortblåsta och som ekipage är vi glada och samspelta. Fyra års arbete ger plötsligt en stor pay-off.
(foto: Marja Gromoff)

Höstrugg & storm

Nu är det höst. Jag har plockat in nästan alla blommor från terassen, ställde några i mitt arbetsrum. För nu börjar jag seriöst att klippa En väldigt kort historia om en av livets vanligaste trivialiteter. Och då måste man ju städa. Nu känns det roligt att gå in i rummet. Igår skickade jag iväg Twin Performance, som ska visas på Cinemateket i oktober. Det är en en och en halvminuts film om... ett trick kan man säga, med mig och hästen Millis i alla rollerna! Gjorde dessutom klart en 42 sekunder lång film som jag haft liggande sedan förra sommaren, jag tänkte hela tiden att det borde kunna bli NÅT. Och igår sa det swop swop swop. Happy summerday. Ganska hysterisk liten rulle. Den blev rätt kul, tror jag. Dags att vänta in höststormarna, de blir nog inte att leka med i år. Det har redan börjat, igår nådde vissa vindbyar orkanstryrka. Bara inte huset blåser bort. Det är väl hyfsat stabilt, men tja, takpannorna sitter nog si så där. Tallarna blåser sönder och stora grenverk far hit och dit. Det är otäckt. Kan skada hästarna. Gällande fotot: Det som ligger på bordet, det där knippet med grönt, är äkta kungsmynta, vildoregano mao. Jag tog några plantor med rötter från Fallingabergssjön för rätt så många år sedan och planterade om dem. Nu är de mer grönskande och väldoftande än "tamoreganon" som vi satt och som blivit till en gigantisk buske. Men den där vilda varianten, kungsmynta som det heter i original, mmmm helt underbar. Men till syvende och sist är den tama och den vilda växten samma växt. Oregano rätt och slätt. Backtimjan har jag också hittat vild, det känns verkligen fräckt att hitta - butiksörter helt vilda.
(foto: boella)

Hästnördarnas paradis

Snart klar med filmen skrev jag för ett tag sedan. HA HA HA. Det känns ungefär som att jag vill ge upp ett långt och galet skratt. Så mycket pet och pill och teknikaliteter att man kan bli tokig för mindre. Men nu är den faktiskt klar. Det är en film som blickar framåt, vilket är lustigt eftersom den fokuserar på historien bakåt. Eller så hänger det ihop. I ett längre perspektiv kommer ridundervisningen att förändras. Bli mer som i filmen och mindre som jag minns det från de ridskolor jag ridit på, och det är sannerligen fler än en, och blivit jagad runt spåret - sannerligen av mer än en - ridlärare med spö, "för att sätta fart på hästen". Till syvende och sist har "god ridning" fler gemensamma nämnare, än vad den har skillnader, oavsett inriktning. Att bli jagad runt ett ridhus med spö av en aldrig så välvillig ridlärare, samtidigt som man skumpar omkring på en ilsken och svankryggig ridskolehäst med stenhård mun, är frustrerande för alla parter och har inte med "god ridning" att göra. Så det kan man vara förutan. Ett par sekvenser i filmen fångar några fina dokumentära situationer, som når utöver själva ämnet, tycker jag nog. Vinklingen är genomgående relativt personlig. Ovanligt mkt för typen av ämne, tror jag. Men så kan jag heller inget annat. Eller vill inte. Vet inte vilket. Läste i DN i förrgår, om en ny bok om "sinnenas historia", som också innehöll ny vetenskapsteori, orienterad till sinnenas intryck, mao upplevelsen. I det perspektivet kan till och med jag placera mig i ett akademiskt fack. Det är inte så märkligt egentligen, det ligger i tiden - abstraktionen har sina begränsningar. Filmen utspelar sig i Ockelbo i somras, då jag filmade "fem akademiska dagar", arrangerat av Gävle Ridakademi.
(foton ur filmen: Hästnördarnas Paradis, Sverige 2005, 25 min ©bobo film & television)

Märklig berättelse

Hur Plutten kom i min ägo är en mycket märklig berättelse. Jag köpte honom i samband med en filminspelning, billigt, för slaktvärde, av en tjej som haft honom i ett år. Hon hade "räddat" honom från slakt och hämtat honom samma dag som slaktbilen var beställd. När hon lämnade honom var hon lindad både här och var, men jag anade inte oråd. Han sades vara 6 år och ha svultit, det var därför han var så liten och tanig. Nå, han tog över hela ruljansen, och jag hade ingen som helst erfarenhet och kunskap av en så ohanterad häst, upptäckte jag. Han sparkade vilt omkring sig och var allmänt livsfarlig. Jag fick plocka in proffshjälp både en och två gånger. Lämnade honom på en hastig inridning och fick tillbaka en i och för sig välinriden häst, såtillvida att han omedelbart gick i fin form och var mer Ferrari än Fiat. Men vi skenade mest runt i ett år tills jag var rejält rädd för att rida honom. Hade då brutit benet och ett finger när jag ramlat av honom, i olika omgångar. Jag gick med i något som heter Rädda Ryttares Ring, en mejlring för människor som av olika anledningar blivit ridrädda. Så började vi om med hela konkadongen, jag fick jättemycket stöd från RRR och vi är några stycken som parallellt jobbat oss ur vår ridrädsla. Ingen av oss är rädd idag. Jag åkte på kurser, red lite för instruktör, läste ALLT jag kom över och så att säga lärde mig mer om ridningens väsen. En dag när jag kom ut i hagen, det här var egentligen långt tidigare, såg jag hur han tog beslutet att inte sparka mig. Han drog in rumpan på ett speciellt sätt och det konstiga var att jag i den sekunden visste att mig skulle han inte sparka efter mer. Aldrig mer. Det har han heller inte gjort. Jag kan sova bakom fötterna på honom om jag så vill. Dock fortsatte han att sparka efter andra, tills proffshjälp återigen fick rycka in och med råge korrigera det.

Två år efter att jag köpt Plutten ringde fd ägare och berättade att han, innan hon sålde honom, kastat av henne och sparkat henne så att hon fått en fraktur på blygdbenet. Hon hade inte vågat berätta det innan, för då hade naturligtvis inte jag velat köpa honom. Fast han såldes som "problemhäst". Efter ytterligare något år lyckades jag äntligen få mitt "köpekvitto" och kunde via det spåra uppfödaren. Han visade sig vara en alldeles vanlig människa, inte alls en "ond hästhandlare", som fd ägaren gjort gällande. Däremot hade det gått ordentligt illa för uppfödaren och han hade gjort hejdundrande konkurs. När Plutten var föl var alla pengarna slut, alla säljbara hästar sålda, kvar fanns Plutten och en gammal märr i en hage. Registrering av travarföl är dyr. Och den blev alltså aldrig av. Det berömda hästpasset som man måste ha från årsskiftet kommer mao att bli en kostsam historia för oss, eftersom han, trots allt jag vet, räknas som "av okänd härstamning". Nu visade det sig att den nu tioåriga Plutten inte alls var tio år utan sju. Mao var han tre år när han kom till mig. Inte konstigt att han var som han var. Han var ingen problemhäst utan en unghäst med typiskt ouppfostrat beteende. Aveln är genomtänkt. Mamman lär ha varit mycket trevlig och hingsten har gett alla sorters avkommer. Plutten är helt och hållet amerikansk travare och det innebär att han är passgångare och kan tölta. Han har alltså fem gångarter och inte tre som ett svenskt halvblod. Traditionellt jobbar man bort de extra gångarterna, men jag har behållit tölten och vi töltar ganska så fint nu. Jättekul är det. Varför jobba bort något som är naturligt för honom? Nåväl, jag tyckte det var så himla märkligt att han bara växte och växte, trots att han skulle vara tio år. Faktum är att han växt i sommar också, han är nu en riktig långben, som just amerikanarna brukar vara. Han är en personlighet med mycket egen vilja, men godhjärtad och mycket spännande och rolig att rida, lydig, mjuk i hjälporna, man kan rida bara med vikten. När jag ringde hon som sålt honom till mig och berättade att han bara var sju år, började hon gråta.

Det blev ju faktiskt lite märkligt, tufft inriden av inridare redan som fyraåring, sutten på redan som tvååring, hårt hanterad eftersom vi trodde han var en uppstudsig 6-åring, men han var en bebis. Nå han är en ganska tuff häst. Hans ansikte bär spår av lidande, det har alltid gjort det, jag vet inte var det kommer ifrån. Det syns mest när han är trött. Vi är mycket nära varandra om man nu kan vara nära en häst, trots hans faktiskt rätt så heta temperament. Men det är ju rasbetingat. Han är också ganska hingstig och älskar visa upp sig och har en riktig showhäst i sig. Läraktig dessutom, fattar snabbt nya moment, men har egen vilja och är en sådan häst som ifrågasätter. Varför, säger han. Då får man berätta varför. För att du är en fin och vacker och duktig häst. Då gör han sitt allra bästa. Bilden ovan gjorde jag innan jag visste hans rätta ålder. Bildtexten lyder: Jag köpte en väldigt liten häst men av min kärleksfulla omvårdnad började han växa. Han är nu stor som ett hus.

Han heter egentligen Diamond Wing och är fallen under Quillities Pride och efter Little Devil. Född 1998. Han är Quillities Prides sista föl. Hon var redan 28 år då. Jag har ibland undrat om det är därför han är så lillgammal. För det har han alltid varit.
(illustration: boella)

Älskade hästar!

Hur många år har det gått nu, sedan jag återupptog ridningen? Sju år tror jag. Vilken märklig hobby, man tror att ja, det här lär jag mig till fullo på några år. Men inte då. Nu, först nu börjar vi få till det och då är vi bara i början av något väldigt trevligt, jag och fd knasbollen Plutten. Nå, det får gälla för oss båda, två fd knasbollar. Jag är mäkta stolt över att jag själv utbildar honom. Vi har kommit en bit på vägen, han har börjat söka sig framåt neråt, svårt för en oinsatt att förstå, men utan den sökningen står man sig ganska slätt.
Nu har jag då två hästar hemma, efter att ha sålt Millis. Sålde henne för att jag behövde pengar. Det var en otäck känsla; sälja en familjemedlem för pengarnas skull. Hon har fått ett bra hem, en ägare som behövde en trygg dam att rida på. Själv är jag redo för lite större utmaningar. Min nya Viran är en sån. Översta bilden är Plutten och jag i förrgår. Den undre är då Viran som får lukta på nya sadelfilten. Viran eller Auvira som hon heter har en egen blog, där hon berättar lite om sitt liv. http://www.blogs.se/main/index.php/auvira
Att vara med hästarna är som att meditera, eller yoga eller något i den stilen. Man bör vara lugn, tydlig och rättvis och fokusera mentalt. Det är personlighetsutvecklande. Numera kan jag tänka, när jag står inför utmaningar, att har jag stått framför en galen och vild häst och hanterat det, så borde annat inte te sig så skrämmande. Men nog är människor otäckare än hästar egentligen? Hästar är härliga djur, rättvisa, ärliga och med banden till det ursprungliga kvar. Att vara med hästar är att vara ett med de bästa delarna av sig själv. Annars respekterar de inte och lyssnar på en. Det är ett sätt att leva att ha häst. Jag bara älskar den delen av mitt liv. När allt annat är tröstlöst så kan jag gå ut och vara med hästarna så blir jag glad igen. Tror att många hästmänniskor känner igen den känslan. Sedan tillför ju hästlivet en krydda av farlighet, för det är stora och inte helt ofarliga djur. Men vanligtvis vänligt sinnade.
(foto: Sofia Zetterman)