Med tanke på att 500 000 människor i Sverige förmodas rida mer eller mindre sporadiskt, får hästeriet förvånande lite uppmärksamhet i medierna. Kan man läsa i Aftonbladet. Vad jag också tycker är tråkigt är också att det alltid refereras till "som hästsport". Det saknas en "underhållningsnisch" i Sverige, eller där hästeriet rentav omnämns som en konstart, eller rock´n roll, eller något annat utanför ramarna. Det utanför ramarna har ju växt sig starkt de senaste 10 åren. Men det kommer nog med tiden. Tills dess får man ju ändå glädjas att någon reflekterar kring fenomenet, att något som är så stort, får så liten plats i medierna.
Läs artikel
Min ridlärare och jag, för det är Plutten som är den som lär mig rida. Vi är fortfarande riktiga nybörjare, men vi jobbar oss sakta men säkert framåt. Här är Plutten väldans tjusig tycker jag. Bild från förra onsdagen. Vi har börjat korta upp oss, tyglarna alltså. Stundtals. Det tog bara sex år. Nu har vi ridit ihop i så länge. Jag älskar långa långsamma processer, som i ridningens väsen. Eller så som jag föredrar det.foto: Åsa Larsson
Min ridlärare och jag, för det är Plutten som är den som lär mig rida. Vi är fortfarande riktiga nybörjare, men vi jobbar oss sakta men säkert framåt. Här är Plutten väldans tjusig tycker jag. Bild från förra onsdagen. Vi har börjat korta upp oss, tyglarna alltså. Stundtals. Det tog bara sex år. Nu har vi ridit ihop i så länge. Jag älskar långa långsamma processer, som i ridningens väsen. Eller så som jag föredrar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar