Bild: Boel Zetterman
Publicerat i Norrköpings Tidningar 20 sept 2007
Ensamhet. Utsatthet. Kontakten. Att vara avskild och ändå delaktig.
Den totala känslan av att vara levande - som en fladdrande låga nedsänkt i en oändligt svart natt. Efter att ha läst en artikel om ensamsegling är det lätt att få sina fördomar bekräftade. Män i karriären som omorienterar sig, som ger sig själva tid och utrymme - som, fastän avlägset borta, fortfarande tar plats. Det är en sida av sanningen - eller inte. Faktum kvartstår. Det finns någonting avgörande som lockar i ensamheten. Äldre tiders eremiter vandrade. Samtidens solitärer seglar och dyker. Vad är det då som får en människa att lämna det välkända och invanda för en plats i det okända?
Låt mig få ta ett eget exempel. Under de senaste tio månaderna har jag genomfört cirka 200 dyk - ett större antal av dessa har jag gjort för att jag ville lära känna kantnålen bättre - speciellt den mindre, som framför allt påminner om ett sjögräs. Hundratals timmar. Hundratals fotografier och jag är inte ens naturintresserad. Egentligen. Förra året var det Stenfisken som fick att söka mig djupare och djupare ner. Föremålen ändras, besattheten kvarstår. Är det kanske projektet i sig som har lockat? Kanske. Ensamhet och tystnaden under ytan? Alldeles avgörande. Är det då främst ett manligt projekt. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det finns någonting där, någonting avgörande som jag inte kan sätta fingret på, men som lockar mig allt längre och längre bort, från mig själv.
(Kristian Lundberg är författare och journalist och bosatt i Malmö)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar