Vi är lite av ett hemligt sällskap. Mellan oss finns starka band av förståelse.Det behövs bara ett par ord så är saker och ting förklarade. Vi är vanligtvis bittra och luttrade som tv-publik och tycker att det mesta som visas är ren skit. Tekniska effekter imponerar föga på oss. Nej, det ska vara hårdkokt realism gärna med absurda övertoner och extremt neurotiska karaktärer som balanserar på gränsen till nervsammanbrott.
Det faktum att klassisk, om det nu finns någon sådan, filmdramaturgi under de sista åren gått framåt i den hårt kommersialiserade amerikanska tv-industrin är lite av ett märkligt fenomen. I söndags började den sjätte säsongen av The Sopranos på SVT och jag tror inte jag kommer bli besviken. Första avsnittet visar att karaktärerna obönhörligen driver mot avgrunden. Tony Soprano är mer desperat tröstätande än någonsin och än mer schizofrent tudelad mellan sin roll som känslokall maffialedare och normapatisk familjefar. Som vanligt är han oemottaglig - åtminstone på ytan - för terapeutens ihärdiga kamp mot hans självförnekelse.
Underhuggaren Chris, som bidrog till mordet på sin egen flickvän förra säsongen, ger redan i första avsnittet uttryck för en tilltagande frustration och ett dåligt humör som med all säkerhet kommer att leda till ett antal katastrofer. Jag skulle faktiskt kunna gå in på HBO, tv-bolagets hemsida, och tjuvtitta. Men det är ju fusk.
Nu kan vi fantaster också invänta femte och sista säsongen av Six Feet Under som SVT köpt in. Förhoppningsvis kommer den till hösten. Men troligare är kanske då våren, eftersom The Sopranos och Six Feet Under visas i samma slot på söndagkvällarna och SVT brukar köra dem växelvis. Jag måste dock erkänna att jag har fuskat vad gäller Six Feet Under. Jag kunde inte hålla mig. Jag har varit inne på hemsidan och tittat hur den slutar. Inte ett ord kommer dock över mina läppar. Måste komma ihåg att köpa nya soffkuddar bara, när jag i nervositet krafsat sönder de gamla.
Vad är det så som gör dessa serier så bra? Intelligent dialog, psykologisk träffsäkerhet förstås och vågad långsiktighet i storylinen. Borta är den sortens övertydliga planteringar som man lärde ut i förra seklets filmskolor.
När jag möter likasinnade fans så brukar jag slutligen våga mig på att liksom fortsätta testa hur pass mycket gemensamt vi har genom att säga Sex and the city. Eller Desperate Housewives, men här händer det mer ofta att vi liksom går skilda vägar. Och när jag väser The OC händer det att människan jag pratar med helt enkelt vänder mig ryggen.
Jag förstår inte varför. Visserligen är The OC lite av 2000-talets Dallas. Men ändå. I love it.
BOEL ZETTERMAN
bild: min lilla arbetshörna!
Krönikan var publicerad i NT fre 1/9 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar