...är verkligen stenhård, men kanske behöver jag den fighten. Jag blir lättjefullt när det går för lätt. Har satt mig i situationen att ingenting går lätt och det gör att jag måste vara extremt noga med allting. Riktigt petig kan jag bli. Åker upp till Stockholm och hoppas kunna komplettera en scen i En väldigt kort historia om en av många trivialiteter i våra liv. Fick idag veta att jag fick pengar från Filminstitutet, så att jag åtminstone klarar den här månaden. Tänker ge mig själv en klipplön. För trots att jag är som ett barn inför varje kreativ uppgift - har för närvarande inga blockeringar alls - så är jag ju ett proffs och inte så ung längre och behöver pengar. Bilden är på Johannes, snart 8 år, Douglas och Annikas son, och vi har varit och badat. När jag tagit bilden började jag tänka på min barndom, när man låg i vattnet tills man blev sådär blå om läpparna. Jag och Bosse låg hela somrarna mer under vatten än över. På Ribersborgsstranden i Malmö. Då och då tjuvkikade vi in i kallbadhuset, där damerna och herrarna badade nakenbad. Vi bodde fem minuter därifrån och jag hade världens lyckligaste barndom i de kvarteren och det är antagligen därför jag kämpar så med att uttrycka känslor, återskapa lyckan av att leka. Jag vet inte vad som hände med Bosse, utom att hans storebror Benny dog. Jag var lite hemligt kär i Benny. Bosse blev sedermera närmare två meter lång. Så mycket vet jag. Hans mamma, jag ser hennes ansikte alldeles klart framför mig, jobbade på Malmborgs. Och Bosses pappa var vaktmästare i vårt hus. Bosse och jag låg många timmar i papperssopkontainern i källaren och filosoferade. När mamma fyllde år hämtade jag som oftast presenterna där. Jag minns bara två små lila spetsdukar och att de luktade damm och tryckfärg. På förmiddagarna hängde jag ut min nalle Johan och dockan Cecilia i hopprep utanför franska fönstret, så de fick vara ute och leka. Sådana minnen väcker fotot på Johannes, snart 8 år.
(foto: boella)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar