Gabi Dew och hingsten Voyou på Himmelstalund i Norrköping.
Reportaget publicerades i Norrköpings Tidningar 6/10 2006
Cirkusen har kommit till stan men det är inte vilken cirkus som helst, utan det är Levade Noble Horse Gala. Boel Zetterman möter artisterna dagarna innan strålkastarna slås på.
Förr i tiden när var och varannan människa tvingades konfronteras med hästar vandrade kunskapen från generation till generation om hur man hanterar dessa märkliga djur. Då väckte hästnummer på cirkus stor uppmärksamhet: alla visste ju hur svårt det var att tämja en häst. För en oinvigd kan det nämligen te sig rätt självklart att det går att rida på en häst eller till och med träna in konster. Men för de ytligt invigda, till vilken undertecknad hör, så tappar man hakan inför den sortens kunnande som visas upp i Levade.
Ta en sådan som Gabi Dew, som är den första jag styr kosan mot när jag kommer till Himmelstalund. Hon har anlänt som en av de första ur truppen tre dagar innan föreställningen. Det behövs tid att bygga och dessutom måste hästarna få acklimatisera sig. Molntäcket hänger tungt över cirkusplatsen och himlen hotar öppna sina slussar när jag hittar Gabi Dew i färd med att mocka ur sin trailer. Det är en gigantisk lastbil, rustad att hushålla hennes tolv hingstar.
Trettioåttaåriga Gabi Dew är på turné nio månader om året och när jag frågar om hon inte längtar hem skakar hon nekande på huvudet medan hon fyller skottkärran och kör iväg till en provisorisk dynghög.
- Jag känner mig alldeles vilse de månaderna jag är hemma i mitt hus, säger hon. Här har jag ordning på alla mina prylar och vet vart allt ligger och man sysslar liksom bara med en sak.
Innan hon blev cirkusartist var hon tävlingsryttarinna. Men cirkus och frihetsdressyr lockade mer på grund av förhållningssättet mot hästarna samt det konstnärliga i uttrycket och så gillar hon att utbilda hästar, en konstart i sig, menar hon.
- Mina föräldrar är konstnärer, så jag har konsten i blodet, skrattar hon.
I en föränderlig värld där hästhanteringen nu blickar mot nya horisonter är cirkusfolkets sätt att se på hästen tacksamt, menar Gabi, eftersom hästen är ens samarbetspartner på ett annat sätt än inom den traditionella ridningen. Det måste den ju vara i frihetsdressyr då man ofta har hästarna helt lösa, men hon varnar för att "kasta ut barnet med badvattnet". En förening av tradition och nymodighet, är vad hon rekommenderar. En häst utan respekt för människor är en farlig häst. Gabis huvudnummer består av att hon står upp på två vilt galopperande hingstar och samtidigt fångar in sex hästar. Är inte det farligt, undrar jag.
- Jo, säger Gabi, men man måste vara noggrann. Det minskar riskerna. Men det är klart, helt riskfritt är det inte. Men jag är inte rädd, när jag var yngre kunde jag känna nerver, men nuförtiden bara kör jag.
I Gabis hästtrailer finns också sextonåriga Ine Saito från Åmål, som vill blir cirkusartist och praktiserar hos Gabi en bit på vägen. Hennes mamma ska hämta henne i Göteborg när turnén så småningom når dit. Lilla Ine pysslar stillsamt omkring oss under tiden som den lätt improviserade intervjun pågår och jag tänker att det nog vill till att man är en anpassningsbar person för att leva cirkusliv.
Jag strosar omkring på platsen, som mest ser ut som en byggarbetsplats än så länge och möter trettioåriga Toto, som är en av de anställda ryttarna fast han kallar sig hästartist. Han ler glatt och ser rolig ut med polisonger som når ner över kinderna. Under föreställningen medverkar han i flera av numren på olika hästar.
- Det är ett drömjobb, tycker Toto.
Redan när han var tio år ville han jobba på cirkus även om det är ett tufft liv. Han berättar att Frankrike har ett speciellt arbetslöshetsunderstöd för artister som betalas ut om man uppnått ett visst antal uppdrag under året. Något för oss svenskar att begrunda kanske, där frilansande konstnärer vanligtvis inte har något skyddsnät alls förutom de hett eftertraktade konstnärsbidragen som alltför många slåss om.
En sömndrucken kvinna sticker upp huvudet bakom ett husvagnsfönster. Det är Katja Schumann, danska bosatt i USA sedan tjugo år. Det är också första gången på tjugo år hon sätter sin fot på skandinavisk mark.
- Kom in, kom in utropar hon. Och jag stiger in i husvagnen.
Hon studsar upp ur sängen och drar på sig ett par för stora jeans och en flanellskjorta. Hon ger ett ekorrliknande piggt intryck och skrattar och pratar på flytande svenska med en viss antydan till dansk accent.
Katja Schumann kommer från en cirkusfamilj som haft hästar som specialitet i fem generationer. Jag bjuds på kaffe och vetebröd och när jag säger att jag är lite hungrig erbjuder hon sig att bre smörgåsar. Plötsligt gör hennes spontana gästfrihet mig blyg. Det hade jag alls inte väntat mig. Jag är ju där för att proffsigt och hårdhudat intervjua dessa artister som är några av de allra bästa i sin nisch, och här sitter jag i en husvagn och bara trivs. Jag kommer inte ihåg en endaste fråga utan i stället får jag lust att prata om helt andra saker.
Katja fäster vant sitt långa gråsprängda hår i en stram fläta. Efter turnén med Levade ska hon fortsätta till Danmark där hon ska hålla kurser i hästhantering. Jag säger att jag gärna skulle vilja vara med på en sådan kurs och berättar att jag försökt lära mina hästar tricks men att jag tycker att det är jättesvårt.
- Min gamle far brukade säga att om vem som helst kunde göra det så funnes inte vi.
En stund senare tumlar jag ut ur husvagnen och tänker att jag nu träffat en äkta cirkusprinsessa och att det nog ligger i sakens natur att en sådan mest går klädd i flanellskjorta och jeans. Det är mycket slit och mycket hästskit för en stund i strålkastarljuset.
Boel Zetterman
Katja Schumann & Ushastik, Katjas tioåriga saddlebreed, på Himmelstalund tre dgr innan föreställningen.
Toto, ryttare & artist.
Foton: Boella
