Det var inte fy skam med Provence i april. Hälften av tiden gick åt till att arbeta: läs filma. Hälften blev faktiskt någon slags semester. Vi fick massor av ny matinspiration. Med i bagaget hem hade vi några lokalt producerade viner, som vi köpt på vingårdar, vildsvinspaté, gåsleverterrine och getost. När vi skulle köra från Manosque till Marseille, för att vara där i två dagar, undvek vi motorvägen och hamnade istället i ett hiskeligt bergspass. Jag insåg att jag alltjämt har världens höjdskräck. Funderar på att köra den vägen när jag kommer ner nästa gång vilket är i slutet av maj, bara för att konfrontera mina demoner.
De två första bilderna är från Manosque, utsikt från prydliga lilla Hotel du Terreau. Det var andra gången jag bodde där. Det blir troligen även en tredje gång. Nedanför hotellet ligger Place du Terreau, med sin mångfassetterade lördagsmarknad. Där köpte vi bland annat mat av en marockansk farbror som inte kunde räkna. Alla kunderna fick hjälpa till. Jag räknade ut att vi skulle betala 8 Euro för paprikasallad, linsgryta, te och ett marockanskt bröd (friterat eller stekt, istället för bakat i ugn).
- Förtroende har jag, sa farbrorn, har du räknat med två glas myntate?
Vid ett annat tillfälle träffade vi några riktigt dryga fransmän (typ övre medelklass dvs intellektuella jobb - Algerietkrisen är inte så långt borta som man kan tro) som drog verkligt osmakliga skämt om marockaner. Med den lilla farbrorn i färskt minne blev jag rätt så vass. Min franska blir märkbart bättre när jag är arg. Pretto människor är så beroende av sin image att de inte kan låta bli att sparka åt alla håll, ens om de inte vet varför. Vad som helst för några pluspoäng liksom. Fransmannen Numero Uno i sällskapet var alltför charmig, när det i slutändan visade sig att han bara ville sätta klacken på någon annan, i det här fallet marockaner. Jag kan återge skämtet men tänker inte göra det, för det var så himla lågt att man nästan förstår alQuaidas existens. Det är oceaner mellan människor, tom när vi befinner oss på samma plats.
Bilderna nedan Manosquebilderna är från Marseille. Utsikt från Hotel le Richelieu. Den senegalesiska portiern jobbar i fjortontimmarspass för att finansiera sina studier, för en lön jag lovat att inte återberätta.
- Vad tror du? Jag är svart, det säger sig själv att jag är underbetald.
Vi köpte honom en jordgubbsbakelse. Vet inte om detta ska gå under epitetet nyimperialism. Vad gör väl en jordgubbsbakelse annat än tär på naturtillgångarna och stillar ett dåligt samvete? Men portiern blev glad. Jordgubbsbakelser främjar kortsiktigt lyckokänslor. Hotel le Richelieu var för övrigt färggrannt, lite bohemiskt och rent. Vi bodde granne med en fransk författarinna som var i stan för att signera sin nyutgivna bok. Jag frågade vad för böcker hon skrivit. Hon blev rasande och stegade in från sin balkong och smällde igen dörren. Om det var för att jag inte kände igen henne, eller för att hon inte orkade med fler frågor efter ett långt och strävsamt författarliv, vet jag inte och kommer sannolikt aldrig få veta. Det får tillhöra ett av livets obesvarade mysterier.
foton april 2007©bobo film & television
