Hur kan stämningen vara god när två av sherpas i expeditionen på väg mot Mount Everests topp precis dött i olyckor? Antingen är de svenska bergsbestigarna helt känslokalla, eller i chock och har inte hunnit förstå vad som hänt. En tredje variant är att de betraktar de nepalesiska bärarna som mulåsnor, vars liv inte betyder något. Hade någon av svenskarna dött, betvivlar jag att "stämningen" varit "god". Jag blev verkligt irriterad när jag läste nedanstående. Är det så att en nepalesisk bärare betraktas som mycket mindre värld en svensk bergsbestigare? Sherpas bestiger ju också berg men får knappast äran. Mina kondoleanser till de dödas familjer och vänner.
"Två sherpas i en svensk Mount Everest-expedition har på två dagar omkommit mellan två läger på väg mot toppen.
På torsdagen dödades en bärare vid ett stort stenras och ytterligare en omkom när han träffades av ett fallande isblock på fredagsmorgonen, skriver Svenska Dagbladet.
Uppgifterna kommer från Carl Robert Björkander i expeditionens basläger. Han skriver i expeditionens resedagbok på nätet att stämningen trots dödsolyckorna är god och att deltagarna på lördagen ska fortsätta mot nästa läger i etapp tre.
Bergsbestigaren Johan Ernst Nilsson är i färd med att bestiga Mount Everest som ett led i ett projekt att bestiga de sju högsta bergstopparna samtliga sju världsdelar. Han beräknar att nå toppen i mitten av maj." (TT)
"Vilken idiot som helst kan nå toppen, tricket är att ta sig ner" Rob Hall, omkom själv 1996 på berget efter att ha bestigt toppen försent på eftermiddagen och tagit beslut mot allt förnuft." (Svenska Wikipedia)
Foto: BBC, Uk (har inte med de nu döda att göra)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar