Att vara frilansande kulturarbetare är ett tillstånd, ett livsval, men som i alla andra livsval vet man inte vad som väntar. Likt Sisyfos baxar man sin sten i form av ett projekt mot kullens topp, men når aldrig dit. Faktum är att man inte baxar bara en sten, utan flera, i ett visst läge måste man släppa den första stenen, snubbla ner för berget och börja baxa upp nästa, under tiden rullar den första tillbaka till utgångspunkten. Framåtböjd och med svetten lackande baxar man nu den andra stenen uppåt mot bergets topp. Men när man närmar sig toppen måste man släppa den och kuta ner och börja baxa upp den första igen. Det går inte att bara ha ett projekt på gång, utan som frilansare måste man ha många bollar i luften.
Konst i alla sammanhang är att ta sin publik, stor eller liten, till en ny nivå, att injicera ett stycke liv i sina medmänniskor, antingen man gör det underhållande, djuplodande eller rentav gripande och angeläget om något mänskligt fenomen. I ett debattprogram i teve sitter en förtvivlad Marcus Birro och försöker försvara författarfonderna. I samma program sitter en minst sagt obehaglig ung centerpartist och hånler programmet igenom. Hon vet minsann vad folket vill ha. Folket vill ha kassasuccér och bästsäljare, och kan man inte skapa sådana, så kan man lika bra lägga av, tycker hon.
Men hur skulle det se ut om inte det smala och djärva fick finnas? Det som skapas utan tanke på framgång och vinst oavsett om det är film, bildkonst, lyrik, prosa eller musik. Det som ligger och sjuder i små sinnrika mellanrum, som ger oss eftertanke och inspiration. Vi sitter alla i samma båt. Vår tid på jorden är kort och ändlig. I konsten och i litteraturen tillåts vi grubbla över detta. Vad jag lite klumpigt försöker att uttrycka är att kultursfären är komplex och att det måste få finnas en bredd. I ett så litet land som Sverige är detta ingen självklarhet.
Jag har ytterst få pensionspoäng, eftersom jag har eget företag med små likvida tillgångar, ingen a-kassa eftersom jag har eget företag, Jag har extremt låg sjukpenning, eller ingen alls, eftersom jag har eget företag. Jag är en av de små enskilda näringsidkarna som med jämna mellanrum dyker upp i statistiska undersökningar som de sämst bemedlade. Inte sällan utexaminerade från de konstnärliga högskolorna i yrkesinriktningar som det just inte finns anställningsformer för, annat än i kortvariga projekt. I mitt fall är jag utbildad i film- och tv-regi. Men för att överleva har jag minst sju yrken på min meritlista. Jag arbetar som regissör, producent, redigerare, journalist, illustratör, konstnär och universitetslärare. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske hellre satsat på en juristkarriär, knaprat på ruccolablad och trippat fram i små specialdesignade dräkter med en pradaväska i stadigt grepp, eller kanske ändå inte.
Centerpartisten i debattprogrammet lyser av förakt för de små smala uttrycken som ingen vill betala för. Marcus Birro försöker säga något om poesin. Centerpartisten hånler ännu mer. Poesi, vilka dumheter. Nej, busslaster till privatteatrarna som sätter upp Grease är bilden hon förmedlar. Hon uttrycker sig inte riktigt så. Hon preciserar inte vad hon menar, men jag tolkar henne så. Det låter inte särskilt lagomliberalt, utan klingar snarare av ignorans, i kombination med ett djupt rotat förakt för kultur som uttryck. Har människan aldrig varit förälskad? Alltså i en dikt, eller i en tanke eller i en bok?
Tankegångarna känns skrämmande väl igen. Jag behöver inte dra det längre än så. Demokratin bygger på läskunnighet, på bredd, på konkreta aktioner för att skydda olika sorters uttryck. Den bygger på humanism och en hyfsat kärleksfull hållning gentemot omgivningen, inte bara de allra närmsta. Den bygger på respekt för det smala, djärva och ibland obekväma. Demokratin är bräcklig och vinglig som en gammal knarrig dragkärra. Än tappar den ett hjul här, än där. Ibland kan jag ta min verksamhet till nya höjder. Bland annat via konstnärsbidrag eller stöd från till exempel Filminstitutet, för att nämna två institutioner som hitintills stått som garanter för icke-kommersiella uttryck. Låt oss hoppas att det förblir så. Det är nämligen lättare att riva ner samhällen än att bygga upp dem.
Boel Zetterman
Illustration & krönika publicerade i Norrköpings Tidningar ons 10 jan 2007. Krönikan då i en kortad version.
