När man som mest behöver arbeta så GÅR DET INTE! Allt är trögt just nu. Hela familjen, alla två stycken, som vi är för det mesta, har varit däckade i två veckor. Allt blir ett jätteprojekt. Gå ut med hunden, tungt. Skriva ansökningar, tyngre. Mocka hästskit, ännu tyngre. Klippa film, blytungt. Ändå har jag förstås inte varit helt passiv, det blir jag nog först när jag dör. Nåväl, nu är jag faktiskt ute på andra sidan och idag ska jag rida och gå en lång promenad med hunden. Klippa lite film samt göra klar en ansökan. Som ett ljus i mörkret åker jag på en producentkurs i månadsskiftet februari/mars och som ännu ett ljus i mörkret har min praktikant Andreas fått förlängt t o m mars. Han har fått dra ett tungt lass de sista veckorna, med översättningar, nystande i musikrättigheter med mera. Inte har jag kunna efterleva mitt nyårslöfte heller, att sporta, rida och äta nyttigt. Motionen har handlat om att ta ut hunden så korta sträckor som möjligt. Lyfta in hö till hästarna samt gå upp och ner för trappan mellan övervåning och undervåning bärandes alvedon och pennicillintabletter. Och mat, ja... jag tappar ju inte ens aptiten när jag är jättesjuk, utan blir snarare sugen på allt möjligt konstigt, som tunnbrödrulle, pizza, godis och annat fettbildande. Men skam den som ger sig. BOBO FILM & TELEVISION är det lilla näpna filmbolaget med de stora och intressanta visionerna. Och snart ska jag, slank (inte än alltså) och skärpt (stundtals i varje fall) filmregissörska med mera, i min allra bästa ålder, navigera ut i den riktiga världen och filmiskt gestalta dröm såväl som verklighet.

Lugnet efter stormen!

Jag har varit förfärligt sjuk. Och är det fortfarande. Märkte knappt av stormen som drog förbi. Har inte orkat jobba som jag borde. Har antingen legat ner och ojat mig alternativt surfat på nätet. Jag vet inte om jag orkar jobba imorron heller. Äter i alla fall pennicillin och hoppas må bättre snart. Jag hade tänkt åka till sjön och återhämta krafterna men inte heller det orkade jag. Men jag började röja upp i eländet här, dammtussar och hundhår med mera skräp som hänt under min sjuka. Maken mockade snällt och diskade dessutom.

Bilderna är från idag: 1. Kejl 2. Plutten 3. Kejl & Auvira

KULTURENS SISYFOS BÄR INTE PRADA

Att vara frilansande kulturarbetare är ett tillstånd, ett livsval, men som i alla andra livsval vet man inte vad som väntar. Likt Sisyfos baxar man sin sten i form av ett projekt mot kullens topp, men når aldrig dit. Faktum är att man inte baxar bara en sten, utan flera, i ett visst läge måste man släppa den första stenen, snubbla ner för berget och börja baxa upp nästa, under tiden rullar den första tillbaka till utgångspunkten. Framåtböjd och med svetten lackande baxar man nu den andra stenen uppåt mot bergets topp. Men när man närmar sig toppen måste man släppa den och kuta ner och börja baxa upp den första igen. Det går inte att bara ha ett projekt på gång, utan som frilansare måste man ha många bollar i luften.

Konst i alla sammanhang är att ta sin publik, stor eller liten, till en ny nivå, att injicera ett stycke liv i sina medmänniskor, antingen man gör det underhållande, djuplodande eller rentav gripande och angeläget om något mänskligt fenomen. I ett debattprogram i teve sitter en förtvivlad Marcus Birro och försöker försvara författarfonderna. I samma program sitter en minst sagt obehaglig ung centerpartist och hånler programmet igenom. Hon vet minsann vad folket vill ha. Folket vill ha kassasuccér och bästsäljare, och kan man inte skapa sådana, så kan man lika bra lägga av, tycker hon.

Men hur skulle det se ut om inte det smala och djärva fick finnas? Det som skapas utan tanke på framgång och vinst oavsett om det är film, bildkonst, lyrik, prosa eller musik. Det som ligger och sjuder i små sinnrika mellanrum, som ger oss eftertanke och inspiration. Vi sitter alla i samma båt. Vår tid på jorden är kort och ändlig. I konsten och i litteraturen tillåts vi grubbla över detta. Vad jag lite klumpigt försöker att uttrycka är att kultursfären är komplex och att det måste få finnas en bredd. I ett så litet land som Sverige är detta ingen självklarhet.

Jag har ytterst få pensionspoäng, eftersom jag har eget företag med små likvida tillgångar, ingen a-kassa eftersom jag har eget företag, Jag har extremt låg sjukpenning, eller ingen alls, eftersom jag har eget företag. Jag är en av de små enskilda näringsidkarna som med jämna mellanrum dyker upp i statistiska undersökningar som de sämst bemedlade. Inte sällan utexaminerade från de konstnärliga högskolorna i yrkesinriktningar som det just inte finns anställningsformer för, annat än i kortvariga projekt. I mitt fall är jag utbildad i film- och tv-regi. Men för att överleva har jag minst sju yrken på min meritlista. Jag arbetar som regissör, producent, redigerare, journalist, illustratör, konstnär och universitetslärare. Hade jag vetat vad jag vet idag hade jag kanske hellre satsat på en juristkarriär, knaprat på ruccolablad och trippat fram i små specialdesignade dräkter med en pradaväska i stadigt grepp, eller kanske ändå inte.

Centerpartisten i debattprogrammet lyser av förakt för de små smala uttrycken som ingen vill betala för. Marcus Birro försöker säga något om poesin. Centerpartisten hånler ännu mer. Poesi, vilka dumheter. Nej, busslaster till privatteatrarna som sätter upp Grease är bilden hon förmedlar. Hon uttrycker sig inte riktigt så. Hon preciserar inte vad hon menar, men jag tolkar henne så. Det låter inte särskilt lagomliberalt, utan klingar snarare av ignorans, i kombination med ett djupt rotat förakt för kultur som uttryck. Har människan aldrig varit förälskad? Alltså i en dikt, eller i en tanke eller i en bok?

Tankegångarna känns skrämmande väl igen. Jag behöver inte dra det längre än så. Demokratin bygger på läskunnighet, på bredd, på konkreta aktioner för att skydda olika sorters uttryck. Den bygger på humanism och en hyfsat kärleksfull hållning gentemot omgivningen, inte bara de allra närmsta. Den bygger på respekt för det smala, djärva och ibland obekväma. Demokratin är bräcklig och vinglig som en gammal knarrig dragkärra. Än tappar den ett hjul här, än där. Ibland kan jag ta min verksamhet till nya höjder. Bland annat via konstnärsbidrag eller stöd från till exempel Filminstitutet, för att nämna två institutioner som hitintills stått som garanter för icke-kommersiella uttryck. Låt oss hoppas att det förblir så. Det är nämligen lättare att riva ner samhällen än att bygga upp dem.

Boel Zetterman

Illustration & krönika publicerade i Norrköpings Tidningar ons 10 jan 2007. Krönikan då i en kortad version.

To all of you from all of us!

Merry christmas and a happy new year!

Kejl - den underbare!

Kejl är tre år och nio månader. Han kom till oss för tre år sedan, vi var hans fjärde hem. Men vi blev hans riktiga hem.
Han är Siberian Husky, till sin karaktär lite nervig, mycket snäll och social, älskar frihet. ÄLSKAR SKOGEN. Första vintern släppte jag honom lös, men nu vågar jag inte det. Han rymmer nämligen och så jagar han hästarna. Jag är också rädd att jägarna häromkring ska ta honom för en varg och skjuta honom, eller att han ska bli överkörd. Siberian Huskys lär vara den mjukaste av polarhundarna. Kejl älskar barn. Siberian Huskys lär vara avlade på tre saker under flera tusen år: värma barn i den sibiriska vintern, barnen fick sova bland hundarna, jaga sobel och dra hundspann. Det första spannet med Siberians kom till Alaska 1908. Det var en stor revolution för hundspannen, hundarna i spannen slutade att äta upp varandra. Man kallade dem "den sibiriska råttan", för de var så små och snabba. Men Kejl har aldrig gått i hundspann. Han är vår vakthund, skäller och ylar om någon kommer. Och jag tror faktiskt han skulle kunna försvara oss om någon angrep oss. Jag tycker han är världens vackraste och charmigaste hund! Han kan spela "död hund". Vi tror någon lärt honom det innan han kom till oss, för han kunde det genast. Jag fick honom av en kompis som hade fullt upp med barn och så. Det var rätt av henne att ge honom till mig. Han är vår hund. Han passar här hos oss. Han vet det och vi vet det.

De lär ha avlat in varg i Siberians för så sent som för hundra år sedan, därav det stora frihetsbehovet. Man kan och bör inte dominera en Siberian för hårdhänt. Det tål de inte. Man måste resonera med dem och förhandla om saker och ting. Om man någon gång vill straffa är det bättre att stänga dem ute ur flocken. Det avskyr de. De fäller rådjur som ingenting. Och mycket i beteendet är väldigt varglikt. Kejl kryper jämt in i håligheter, tex älskar han att ligga under sängen. Ibland försöker han krypa in under saker som det inte går att krypa in under. Han har ett känsligt psyke och är väldigt beroende av att vara älskad. Och av att komma ut. Det är det bästa han vet. Han får ofta ligga och vakta på terassen, då spanar han ut över omgivningarna och varnar om det kommer någon. Han blir extremt olycklig när jag eller husse är bortrest. Men han är ingen kletig hund, hänger inte över en och dreglar utan har sin stolthet och sin integritet. Det bästa han vet är sockermunkar och tårta, då blir han som tokig. Choklad diggar han också, då kan han plötsligt klättra upp i skåp och hämta chokladen och äta upp den med papper och allt. Fast choklad lär ju inte vara bra för hundar, så vi undviker att ge honom det. Sibirian Huskys är en sorts spets. Det syns på svansen. Det är egentligen mest den som gör att man inte kan missta honom för en varg.

Foto: Boella

Auvira. Hon gör alltid så som på bilden. Först lyssnar hon på en, sedan låtsas hon få syn på något långt borta så hon får visa hur snygg hon är när hon stramar upp sig. Då kallar jag in henne igen, säger ho ho här är jag. Det är nyckeln till vår kommunikation. Hon är en riktig modedrottning. Hon är kul för hon är en riktig utmaning och hon gillar inte fuskuppgifter. När det är på riktigt så beter hon sig som en ängel, när jag bara gör en meningslös grej så blir hon vild och oregerlig. Jag tror på den hästen. Hon är en stjärna i vardande.

Foto: boella

Saknar Millis lite!

Millis ägare mejlade igår, hon funderade på att sälja tillbaka Millis till mig eftersom hon själv skadat sig i ett otäckt fall från en annan häst. Jag och Douglas tar gärna tillbaka Millis. Millis är så underbart damig och faktiskt mammig också. Hon beskyddar sin ryttare och älskar småbarn. Ägaren mejlade sedan igen, hon är inte mogen att göra sig av Millis. Som förresten har det utomordentligt bra hos sin ägare. Vi hade så fruktansvärt dålig ekonomi förra sommaren att vi var tvungna att göra oss av med Millis. Hon var den enda som var tillräckligt välriden för att säljas. Hon har allt det som gör en travare till en duglig ridhäst. Intresserad, nyfiken, klok och villig att lära sig nya saker. Galoppen tyckte hon var knepig dock. Hon har nog blivit straffad för den i sin ungdom. Jag har en del riktigt fina ridminnen från Millis när vi åtminstone sekund- eller minutvis är som en varelse. Som en centaur.

Idag har jag visat Viran ett skramligt släp, hon tyckte det var riktigt läskigt men skötte sig bra. Hon börjar blomma nu.
Det tog henne mer än ett år att liksom bli sitt sanna och allra trevligaste jag. Men nu börjar hon fatta att människor inte bara
är pest eller kolera och att det kan vara ROLIGT med små uppgifter, att jobba inte bara betyder fara runt i full kareta, kasta av ryttaren och bestämma allt själv, utan att det faktiskt handlar om kommunikation. Millis, fuxen var egentligen en liten fulsnygg häst, men när hon var sitt bästa jag så förvandlades hon till en prinsessa eller en drottning. De finaste hästarna kan dölja sig i ett alldagligt yttre. Det lärde jag mig av Millis. Plutten är ju ursnygg. Men han vet ju om det och är lite för självgod för sitt eget bästa. Men jag gillar honom ändå förstås! Viran är ett mysterium som jag långsamt närmar mig. Hon är inte bara en drottning. Hon är något mer. En mytisk urtidshäst som bär på hemligheter om forntidens gudar och gudinnor. Men hon behöver mig för att navigera genom den vanliga dödliga världen med människor och bilar och sånt, för det fattar hon inte. Men hästhemligheter från det förflutna ja, det är hon troligen en mästarinna på.

Millis heter egentligen Go for Gain och finns registrerad som svensk varmblodstravare hos STC.
Plutten heter Diamond Wing men är inte registrerad för uppfödaren gjorde konkurs och hade inte råd med "levande föl-avgiften". Han är fullblodsamerikansk varmblodstravare, passgångare och allt. Båda föräldrarna var importhästar. Han har 500 syskon i Sverige på pappans sida. Little Devil som han hette. En gigantisk häst lär han ha varit. Plutten är avlad på riktigt inte bara inseminerad.
Viran heter egentligen Auvira och finns också registrerad hos STC. Hon är norsk kallblodstravare mao är hon äkta Dölehäst.
Och därmed är hon en urtidshäst från Skandinavien. Det syns på henne, liten och satt och stark som en liten elefant, kort bastant nacke men ett välformat ädelt huvud. Hon är häftig. Jag är lite kär i henne. Fast jag är ju kär i de andra husdjuren också.

Foto: Douglas Zetterman

Helsinki International Horseshow

1. Helsingfors från vattnet
2. Jean-Marc Imbert & Santana
3. Sophie
4. Jean-Marc Imbert uppträder med Santana
5. Malin Baryard hoppar högt

Foto: Boel Zetterman

Bland Cirkusprinsessor och hästskit

Gabi Dew och hingsten Voyou på Himmelstalund i Norrköping.
Reportaget publicerades i Norrköpings Tidningar 6/10 2006

Cirkusen har kommit till stan men det är inte vilken cirkus som helst, utan det är Levade Noble Horse Gala. Boel Zetterman möter artisterna dagarna innan strålkastarna slås på.

Förr i tiden när var och varannan människa tvingades konfronteras med hästar vandrade kunskapen från generation till generation om hur man hanterar dessa märkliga djur. Då väckte hästnummer på cirkus stor uppmärksamhet: alla visste ju hur svårt det var att tämja en häst. För en oinvigd kan det nämligen te sig rätt självklart att det går att rida på en häst eller till och med träna in konster. Men för de ytligt invigda, till vilken undertecknad hör, så tappar man hakan inför den sortens kunnande som visas upp i Levade.

Ta en sådan som Gabi Dew, som är den första jag styr kosan mot när jag kommer till Himmelstalund. Hon har anlänt som en av de första ur truppen tre dagar innan föreställningen. Det behövs tid att bygga och dessutom måste hästarna få acklimatisera sig. Molntäcket hänger tungt över cirkusplatsen och himlen hotar öppna sina slussar när jag hittar Gabi Dew i färd med att mocka ur sin trailer. Det är en gigantisk lastbil, rustad att hushålla hennes tolv hingstar.

Trettioåttaåriga Gabi Dew är på turné nio månader om året och när jag frågar om hon inte längtar hem skakar hon nekande på huvudet medan hon fyller skottkärran och kör iväg till en provisorisk dynghög.
- Jag känner mig alldeles vilse de månaderna jag är hemma i mitt hus, säger hon. Här har jag ordning på alla mina prylar och vet vart allt ligger och man sysslar liksom bara med en sak.
Innan hon blev cirkusartist var hon tävlingsryttarinna. Men cirkus och frihetsdressyr lockade mer på grund av förhållningssättet mot hästarna samt det konstnärliga i uttrycket och så gillar hon att utbilda hästar, en konstart i sig, menar hon.
- Mina föräldrar är konstnärer, så jag har konsten i blodet, skrattar hon.

I en föränderlig värld där hästhanteringen nu blickar mot nya horisonter är cirkusfolkets sätt att se på hästen tacksamt, menar Gabi, eftersom hästen är ens samarbetspartner på ett annat sätt än inom den traditionella ridningen. Det måste den ju vara i frihetsdressyr då man ofta har hästarna helt lösa, men hon varnar för att "kasta ut barnet med badvattnet". En förening av tradition och nymodighet, är vad hon rekommenderar. En häst utan respekt för människor är en farlig häst. Gabis huvudnummer består av att hon står upp på två vilt galopperande hingstar och samtidigt fångar in sex hästar. Är inte det farligt, undrar jag.
- Jo, säger Gabi, men man måste vara noggrann. Det minskar riskerna. Men det är klart, helt riskfritt är det inte. Men jag är inte rädd, när jag var yngre kunde jag känna nerver, men nuförtiden bara kör jag.

I Gabis hästtrailer finns också sextonåriga Ine Saito från Åmål, som vill blir cirkusartist och praktiserar hos Gabi en bit på vägen. Hennes mamma ska hämta henne i Göteborg när turnén så småningom når dit. Lilla Ine pysslar stillsamt omkring oss under tiden som den lätt improviserade intervjun pågår och jag tänker att det nog vill till att man är en anpassningsbar person för att leva cirkusliv.
Jag strosar omkring på platsen, som mest ser ut som en byggarbetsplats än så länge och möter trettioåriga Toto, som är en av de anställda ryttarna fast han kallar sig hästartist. Han ler glatt och ser rolig ut med polisonger som når ner över kinderna. Under föreställningen medverkar han i flera av numren på olika hästar.
- Det är ett drömjobb, tycker Toto.

Redan när han var tio år ville han jobba på cirkus även om det är ett tufft liv. Han berättar att Frankrike har ett speciellt arbetslöshetsunderstöd för artister som betalas ut om man uppnått ett visst antal uppdrag under året. Något för oss svenskar att begrunda kanske, där frilansande konstnärer vanligtvis inte har något skyddsnät alls förutom de hett eftertraktade konstnärsbidragen som alltför många slåss om.
En sömndrucken kvinna sticker upp huvudet bakom ett husvagnsfönster. Det är Katja Schumann, danska bosatt i USA sedan tjugo år. Det är också första gången på tjugo år hon sätter sin fot på skandinavisk mark.
- Kom in, kom in utropar hon. Och jag stiger in i husvagnen.

Hon studsar upp ur sängen och drar på sig ett par för stora jeans och en flanellskjorta. Hon ger ett ekorrliknande piggt intryck och skrattar och pratar på flytande svenska med en viss antydan till dansk accent.
Katja Schumann kommer från en cirkusfamilj som haft hästar som specialitet i fem generationer. Jag bjuds på kaffe och vetebröd och när jag säger att jag är lite hungrig erbjuder hon sig att bre smörgåsar. Plötsligt gör hennes spontana gästfrihet mig blyg. Det hade jag alls inte väntat mig. Jag är ju där för att proffsigt och hårdhudat intervjua dessa artister som är några av de allra bästa i sin nisch, och här sitter jag i en husvagn och bara trivs. Jag kommer inte ihåg en endaste fråga utan i stället får jag lust att prata om helt andra saker.

Katja fäster vant sitt långa gråsprängda hår i en stram fläta. Efter turnén med Levade ska hon fortsätta till Danmark där hon ska hålla kurser i hästhantering. Jag säger att jag gärna skulle vilja vara med på en sådan kurs och berättar att jag försökt lära mina hästar tricks men att jag tycker att det är jättesvårt.
- Min gamle far brukade säga att om vem som helst kunde göra det så funnes inte vi.
En stund senare tumlar jag ut ur husvagnen och tänker att jag nu träffat en äkta cirkusprinsessa och att det nog ligger i sakens natur att en sådan mest går klädd i flanellskjorta och jeans. Det är mycket slit och mycket hästskit för en stund i strålkastarljuset.

Boel Zetterman


Katja Schumann & Ushastik, Katjas tioåriga saddlebreed, på Himmelstalund tre dgr innan föreställningen.


Toto, ryttare & artist.
Foton: Boella

Beduiner i snön

Tja, med lite fantasi så...
Plutten och jag för flera år sedan. När vi leker beduiner.
Hittade plötsligt denna gamla bild och kom på att jag glömt bort det där med
att klä ut sig till häst. Det är jättekul. Tänka sig att jag kunde glömma bort det! Faktum är att bilden är inspirerad
av Isabelle Eberhardt som emigrerade till Nordafrika i början av nittonhundratalet, köpte sig en häst, klädde ut sig
till man och levde ur hand i mun. Författarinna, journalist och vagabond. Hon dog i förtid 27 år gammal i en översvämning, utbränd och märkt av sjukdom. Troligen syfilis.

Foto: Douglas Zetterman