Fredagsfika på migrationsverket!

©Douglas

Intelligent, psykologisk och vågad tv

Vi är lite av ett hemligt sällskap. Mellan oss finns starka band av förståelse.Det behövs bara ett par ord så är saker och ting förklarade. Vi är vanligtvis bittra och luttrade som tv-publik och tycker att det mesta som visas är ren skit. Tekniska effekter imponerar föga på oss. Nej, det ska vara hårdkokt realism gärna med absurda övertoner och extremt neurotiska karaktärer som balanserar på gränsen till nervsammanbrott.
Det faktum att klassisk, om det nu finns någon sådan, filmdramaturgi under de sista åren gått framåt i den hårt kommersialiserade amerikanska tv-industrin är lite av ett märkligt fenomen. I söndags började den sjätte säsongen av The Sopranos på SVT och jag tror inte jag kommer bli besviken. Första avsnittet visar att karaktärerna obönhörligen driver mot avgrunden. Tony Soprano är mer desperat tröstätande än någonsin och än mer schizofrent tudelad mellan sin roll som känslokall maffialedare och normapatisk familjefar. Som vanligt är han oemottaglig - åtminstone på ytan - för terapeutens ihärdiga kamp mot hans självförnekelse.
Underhuggaren Chris, som bidrog till mordet på sin egen flickvän förra säsongen, ger redan i första avsnittet uttryck för en tilltagande frustration och ett dåligt humör som med all säkerhet kommer att leda till ett antal katastrofer. Jag skulle faktiskt kunna gå in på HBO, tv-bolagets hemsida, och tjuvtitta. Men det är ju fusk.

Nu kan vi fantaster också invänta femte och sista säsongen av Six Feet Under som SVT köpt in. Förhoppningsvis kommer den till hösten. Men troligare är kanske då våren, eftersom The Sopranos och Six Feet Under visas i samma slot på söndagkvällarna och SVT brukar köra dem växelvis. Jag måste dock erkänna att jag har fuskat vad gäller Six Feet Under. Jag kunde inte hålla mig. Jag har varit inne på hemsidan och tittat hur den slutar. Inte ett ord kommer dock över mina läppar. Måste komma ihåg att köpa nya soffkuddar bara, när jag i nervositet krafsat sönder de gamla.
Vad är det så som gör dessa serier så bra? Intelligent dialog, psykologisk träffsäkerhet förstås och vågad långsiktighet i storylinen. Borta är den sortens övertydliga planteringar som man lärde ut i förra seklets filmskolor.

När jag möter likasinnade fans så brukar jag slutligen våga mig på att liksom fortsätta testa hur pass mycket gemensamt vi har genom att säga Sex and the city. Eller Desperate Housewives, men här händer det mer ofta att vi liksom går skilda vägar. Och när jag väser The OC händer det att människan jag pratar med helt enkelt vänder mig ryggen.
Jag förstår inte varför. Visserligen är The OC lite av 2000-talets Dallas. Men ändå. I love it.

BOEL ZETTERMAN
bild: min lilla arbetshörna!

Krönikan var publicerad i NT fre 1/9 2006

Ett kort ögonblick i vinden.
Jag tycker livet blir vackert av dokumentärfilm. Jean-Marc Imbert är ganska vacker där han står upp på hästryggen.En stund av våghalsig frihetskänsla, kan man ana, kanske ett sätt att försöka bemästra det allra mest oundvikliga, nämligen döden, genom
att trotsa tyngdlagen.

Jean-Marc Imbert, Java & Santana I Manosque juni 2006.
"Poste en liberté"

©bobo film & television

Ett och annat fult finger

Jag har haft flera nära-döden-upplevelser på de svenska vägarna den sista tiden. Senast var mitt i natten utanför Söderköping. Tätt bakom mig ligger en bil som vägrar slå av helljuset, föraren är uppenbart irriterad över att han inte kommer förbi mig. Snarast möjligt kör jag in till sidan och släpper förbi honom. Det är ljus sommarnatt och solen har precis ramlat ner över horisontranden för att snart klättra upp igen. Alltså är det inte riktigt mörkt, alltså ser jag vad som finns i bilen som just kört om mig. Den är lastad med öl och sprit. Det är uppenbart att jag befinner mig i vodkabältet.

En vecka tidigare svischar jag omkring i en chockartat limegrön Citroën i ett övertrafikerat Provence. Eftersom jag kör vilse dagligen, har jag gott om tid att studera de franska körvanorna. Jag upptäcker att det är kommunikation som gäller. Det är ögonkontakt, leenden, vinkningar och ett och annat fult finger, men det fungerar. Man fattar vart folk är på väg. Man blir framsläppt eller släpper fram. Det är mycket poliskontroller, mycket varningsskyltar och på radion kan man följa trafikutvecklingen sekund för sekund. Det är varmt, hektiskt och trångt. Jag känner hur jag blir uppmärksam och upplever att även medtrafikanterna är det. Inte minst är jag i Sydfrankrike, med en population som vårdar sina utdragna aperitifer. Då solen står som högst slinker det ner både en och två pastiser innanför västen på folk, och man vet aldrig på vem. Således måste man vara ännu mer uppmärksam.
Parkeringsväsendet i Provence fungerar förträffligt. Vi råkar parkera bredvid en marknadsplats. Morgonen efter är bilen försvunnen. Det visar sig att polisen fraktat bort den för att göra plats för marknaden.
Efter en omständlig polisanmälan löser vi ut vår lilla cittra från en tjock matrona på ett skrotupplag. Det är som en gest, en solklar rest från den franska revolution, som lät vanliga medborgare ta över vissa statliga uppdrag.

När jag kommit hem till Sverige igen, möter jag en bil, på en väg så smal, att vi måste krypköra förbi varandra. Jag försöker få ögonkontakt, men föraren i den andra bilen stirrar stint framför sig. Läste någonstans att svenskarna är ett naturfolk medan fransmännen är ett kulturfolk. Vi vill sitta på en sten och stirra på tallarna, fransmännen vill umgås och kommunicera. Det låter lätt fördomsfullt, men kanske ligger det något i det ändå. Kanske är det därför man inte känner sig tillräckligt sedd här, inte ens i trafiken.

text & bild Boel Zetterman
(krönika i Norrköpings Tidningar 30 juni 2006)

Linnea drömmer

©boella 2006
Linnea Drömmer

Minnas ängel

©boella 2006
till Siri

"Det är hett och dammigt. Nerverna ligger på ytan. Hästarna stäppar. Jean-Marc sluter ögonen och mumlar. En hästskötare tappar en plåthink i stengolvet och alla hoppar till av skramlet. Hästarna blir oroliga. En häst stegrar sig. Jean-Marc ger en kort order. Den stegrande hästen byts i sista sekund till en annan. Han rider in och utför sitt nummer. Alla håller andan. Alla vet att den nya hästen egentligen inte är riktigt färdig för utmaningen. Men det går vägen. Publiken jublar och hans team andas lättade ut. Jean-Marc Imbert överlevde ännu en gång." (ur synopsiset)

Jag åkte ner och filmade en första vända tillsammans med Johannes. Det blir förhoppningsvis en spännande, otrolig och gripande film, ett närgånget porträtt på en av världens bästa showryttare. Men vilken ödmjuk och ärlig och intensivt levande människa han är! Nu gör jag en pilot, satsar på en internationell produktion denna gång. Det håller för det.


Stillbilder ur piloten till "Hästprataren från Marseille"
©bobo film & television

För mer info om Jean-Marc Imberts shower & turnéplan: http://www.imbertjeanmarc.com/

Fem filmer om kärlek av Boella. Till Virserums Konsthall, utställningen
Summer of Love 4 juni –9 sept 2006.


LOVETALK I

Människor i olika åldrar säger sitt om kärlek
och erotik i denna ”porträttfilm”. Enkelt,
elegant och tänkvärt. Premissen är att alla är unika
och berättigade en plats i solen.



LOVETALK II

Anne har valt kärlekens väg
som en revolt mot de övergrepp hon
utsattes för i sin barndom. Vi
möter henne i en intervju som
är en rak höger mot gullighetsivrare
och andra hycklare. Låt fasaden
krackelera!



LOVETALK – bakom kulisserna

En fartfylld och rolig dokumentär fylld
av trasiga bilar, kärleksfulla mc-knuttar,
en gråtande filmare och en underskön 48-åring,
som trots en späckad telefonbok valt att
leva i celibat. Allt tar sin plats under
stenhård mediabevakning i flera hundra mil,
utan att för en sekund släppa greppet
om kärlekstemat.


MARIA & ALAIN - lika med sant

Ett nedslag i vardagen hos ett par som fann varandra i vuxen ålder.
Kärleken blommar också till andra varelser såsom
iberiska rashästar. Diskbänksrealism i det
lilla formatet.



OTROGEN – to survive

De träffades på tåget. Han drog henne intill sig
och sa ”jag släpper dig aldrig. Det gjorde han
inte heller. Hon var otrogen sin man i trettiofem år.
Men åttiofem år gammal väntar hon
fortfarande på den största kärleken.

Vild spekulation

Anana på stranden sommarbild©boella

JAG ÄR EN OS-ÄNKA

Vem fan är Tanja Persson, var har du träffat henne?
ANJA PÄRSON din idiot. Hon vann OS-guld.
I vaddå, surast i OS? Den enda gången jag såg Anja Pärson var när hon fick brons och var sur som ättika. Jädrigt otacksamt, tycker jag. Hemma hos mig är det för närvarande ganska hårda tongångar. Vi är uppdelade i två läger, pro-olympiad och anti-olympiad. För min del är det vansinnigt irriterande med teven som skvalar dygnet om. Och curling, jamen ursäkta mig, så frusterande tråkigt att titta på att klockorna stannar. Man kan undra hur många skilsmässor en vinterolympiad genererar. Därför har jag några förslag på OS-terapi
för den intresserade. Tevetittande är förstås uteslutet eftersom teven är tingad.

Men man kan måla naglarna i roliga färger, gärna i olika färger på olika fingrar, oavsett vilket kön man är. Eller kan man tröstäta och gå upp så mycket i vikt att partnern inte känner igen en när han eller hon vänder blicken från teveapparaten efter olympiaden. Alternativt kan man banta ner sig till anorektiskt format och på det viset förnya hela sin relation eftersom man ser helt annorlunda ut efter OS än före, och under tiden har man troligtvis hunnit utvecklas så mycket som människa att man måste lära kännas på nytt. Man kan läsa böcker förstås, eller renta skriva en. Gärna om något enormt angeläget skittråkigt ämne som man sedan kan använda att plåga sin partner med. Risken är förstås att konflikten proolympiad kontra antiolympiad går in i ett nytt skede och utvecklas till permanent krigsföring mellan intellektuell alfahona och vanlig sportdåre och då är man verkligen i trubbel.

Det finns ytterligare en metod, men den är ansträngande och riskfylld. Man kan vintersporta på riktigt. Inte fegtitta på teven utan snabbt som fan köpa begagnade skidor på Blocket eller rota fram skrillorna från längst inne i garderoben och ge sig ut i riktiga världen. Eller också kan man börja spela curling. Det är troligen roligare att utöva skiten än att titta på den. Man riskerar förvisso att bryta både armar och ben och förbli gipsad fram tills sommaren. Så det kommer an på hur pass mycket gambler man vågar vara.
Det allra bästa tipset har jag sparat till sist. Det är att man soffar in sig med take-away-food och Straciatella-glass och använder dumburken som sömnpilla. När man ätit sig proppmätt gosar man ihop i en hög och snarkar sig igenom alla semi-finaler och finaler och allt vad det är. Vaknar upp lagom utsövd när det är över.

© foto Boel Zetterman