Äntligen söndag - igen!

Tack Anne för de skojiga & dekorativa glasen. Nu saknas bara champagnen som ska vara i dem. (finfina glas som handmålats av Annes vän Mervi)


Som vanligt är på en söndag, har jag tusen lustfyllda projekt att ta tag i. Hunden ska ut på skogspromenad och hästarna ska ridas. Och så ska vi äta en god söndagmiddag som man kan läsa om här.

Jag undrar om min söndagskänsla grundlades i barndomen? Då jag gick i söndagskola med rätt så blandade känslor. Eller var det kanske traditionen med söndagmiddag. "Skånsk söndagmiddag", kallade jag det i massor av år, tills det gick upp för mig att massor av folk hyser samma varma känslor för söndagmiddagen som jag, utan att de är ett endaste dugg från Skåne. På söndagen får man gärna vara många till bordet, men är man inte det så får det bli söndagmiddag ändå. Saknar mina vänner som jag flyttat ifrån. Undrar om de någon gång saknar mina söndagmiddagar? Egentligen lagar jag inte alltid så god mat. Men jag tycker det är så himla kul, och då får man stå ut med något halvdannt ibland, när man försökt något rysligt vågat (rysligt - ingen använder väl ordet rysligt längre... det låter som en gammal svensk film med högtravande manér)

Söndagen är alltså helig för mig, trots att jag inte är religiös för fem öre. Min barndoms tanter: tant Birgit ett, två och tre förvandlades på söndagarna till mästerkockar. Och mamma lagade skinkstek varannan söndag och kyckling varannan söndag. Hur gott som helst. Man tröttnar aldrig. I Nordafrika har fredagen samma värde som söndagen här. Då äter man couscous och går i moskén om man är troende. Andra delar av världen vet jag inget om. Men det är en livsnödvändighet att man får en enda dag till att återhämta sig och spreta i väg åt andra håll än de som man vanligtvis gör. Och jobbar man en sån dag, ja då blir det ju bonus. För tänk - man måste inte. Och då får det där lutherska lugn och ro en stund.

foto©boel2008