Min morbror, Leif Dahlberg dog i morse. Han blev 74 år. När han var ung spelade han i MFF. Han slog tidigt in på försäljarbanan och var en duktig försäljare på alla sätt och vis. Brann för golfen och för att gå på Kallis på Ribban och bada året om, det sistnämnda hade vi gemensamt. Han pläderade för en timmes promenad per dag, tills han blev sjuk för några år sedan. För mig har han alltid varit en stöttepelare, alltid positiv och full av släktskrönor i rakt led bakåt till ursprunget, en okänd ädling med mörka dramatiska drag, eller måhända en kringvandrande underskön tattare (förlåt mamma, vet att du inte vill gå med på det sistnämnda). Den sköne ynglingen förlustade sig hur som helst, mot alla regler, med en piga i Kristianstadstrakten. Detta gav upphov till just vår släktlinje. När jag hälsade på honom på boendet, där han bodde de sista åren, och satt i rullstol, körde han rally i korridoren med sin rullstol och skrämde livet ur tanterna.
- Hur är det idag, allt bra? hojtade han till en medsyster som satt i en soffa mer eller mindre helt förvirrad.
Han älskade också min man, min hund och mina hästar - och min son Martin som nu är vuxen och bor i Stockholm. Sådant smälter en enkel systerdotter inför. Han hade inte nog med lovord för någon av dem. Och de nya barnen, Siri, Sofia och Simon, var han full av respekt inför. Leif Dahlberg in memoriam. Född 1934. Dog imorse 30 jan 2008 i Malmö.
Jaha, så har man börjat rida det här spöket igen. Han är underbar, lyhörd, egensinnig, piggelin, galen (håll i hatten eller snarare håll opp tyglarna så man slipper bockeriglädjeskutt), glad. 
Igår tömkörde jag Plutten och Millis, den sistnämnda har jag inte tidigare tömkört, förrän nu då, började för några dagar sedan, det tog några gånger innan poletten ramlade ner hos hos henne. Första gången verkade hon bara bli förvirrad, och ville gå runt mig i cirklar som om jag longerade. Andra gången visade jag henne och fick henne att gå rakt fram med mig bakom, såsom jag vill ha det när jag tömkör. Tredje gången dvs igår, gick hon som en klocka. Lugn, stolt och glad och beskyddande. Nämen serru matte det här kan jag! Och det kan hon ju någonstans. Hon har ju tom gått på travet i sin ungdom. 
