Ett kort ögonblick i vinden.
Jag tycker livet blir vackert av dokumentärfilm. Jean-Marc Imbert är ganska vacker där han står upp på hästryggen.En stund av våghalsig frihetskänsla, kan man ana, kanske ett sätt att försöka bemästra det allra mest oundvikliga, nämligen döden, genom
att trotsa tyngdlagen.

Jean-Marc Imbert, Java & Santana I Manosque juni 2006.
"Poste en liberté"

©bobo film & television

Ett och annat fult finger

Jag har haft flera nära-döden-upplevelser på de svenska vägarna den sista tiden. Senast var mitt i natten utanför Söderköping. Tätt bakom mig ligger en bil som vägrar slå av helljuset, föraren är uppenbart irriterad över att han inte kommer förbi mig. Snarast möjligt kör jag in till sidan och släpper förbi honom. Det är ljus sommarnatt och solen har precis ramlat ner över horisontranden för att snart klättra upp igen. Alltså är det inte riktigt mörkt, alltså ser jag vad som finns i bilen som just kört om mig. Den är lastad med öl och sprit. Det är uppenbart att jag befinner mig i vodkabältet.

En vecka tidigare svischar jag omkring i en chockartat limegrön Citroën i ett övertrafikerat Provence. Eftersom jag kör vilse dagligen, har jag gott om tid att studera de franska körvanorna. Jag upptäcker att det är kommunikation som gäller. Det är ögonkontakt, leenden, vinkningar och ett och annat fult finger, men det fungerar. Man fattar vart folk är på väg. Man blir framsläppt eller släpper fram. Det är mycket poliskontroller, mycket varningsskyltar och på radion kan man följa trafikutvecklingen sekund för sekund. Det är varmt, hektiskt och trångt. Jag känner hur jag blir uppmärksam och upplever att även medtrafikanterna är det. Inte minst är jag i Sydfrankrike, med en population som vårdar sina utdragna aperitifer. Då solen står som högst slinker det ner både en och två pastiser innanför västen på folk, och man vet aldrig på vem. Således måste man vara ännu mer uppmärksam.
Parkeringsväsendet i Provence fungerar förträffligt. Vi råkar parkera bredvid en marknadsplats. Morgonen efter är bilen försvunnen. Det visar sig att polisen fraktat bort den för att göra plats för marknaden.
Efter en omständlig polisanmälan löser vi ut vår lilla cittra från en tjock matrona på ett skrotupplag. Det är som en gest, en solklar rest från den franska revolution, som lät vanliga medborgare ta över vissa statliga uppdrag.

När jag kommit hem till Sverige igen, möter jag en bil, på en väg så smal, att vi måste krypköra förbi varandra. Jag försöker få ögonkontakt, men föraren i den andra bilen stirrar stint framför sig. Läste någonstans att svenskarna är ett naturfolk medan fransmännen är ett kulturfolk. Vi vill sitta på en sten och stirra på tallarna, fransmännen vill umgås och kommunicera. Det låter lätt fördomsfullt, men kanske ligger det något i det ändå. Kanske är det därför man inte känner sig tillräckligt sedd här, inte ens i trafiken.

text & bild Boel Zetterman
(krönika i Norrköpings Tidningar 30 juni 2006)

Linnea drömmer

©boella 2006
Linnea Drömmer

Minnas ängel

©boella 2006
till Siri

"Det är hett och dammigt. Nerverna ligger på ytan. Hästarna stäppar. Jean-Marc sluter ögonen och mumlar. En hästskötare tappar en plåthink i stengolvet och alla hoppar till av skramlet. Hästarna blir oroliga. En häst stegrar sig. Jean-Marc ger en kort order. Den stegrande hästen byts i sista sekund till en annan. Han rider in och utför sitt nummer. Alla håller andan. Alla vet att den nya hästen egentligen inte är riktigt färdig för utmaningen. Men det går vägen. Publiken jublar och hans team andas lättade ut. Jean-Marc Imbert överlevde ännu en gång." (ur synopsiset)

Jag åkte ner och filmade en första vända tillsammans med Johannes. Det blir förhoppningsvis en spännande, otrolig och gripande film, ett närgånget porträtt på en av världens bästa showryttare. Men vilken ödmjuk och ärlig och intensivt levande människa han är! Nu gör jag en pilot, satsar på en internationell produktion denna gång. Det håller för det.


Stillbilder ur piloten till "Hästprataren från Marseille"
©bobo film & television

För mer info om Jean-Marc Imberts shower & turnéplan: http://www.imbertjeanmarc.com/

Fem filmer om kärlek av Boella. Till Virserums Konsthall, utställningen
Summer of Love 4 juni –9 sept 2006.


LOVETALK I

Människor i olika åldrar säger sitt om kärlek
och erotik i denna ”porträttfilm”. Enkelt,
elegant och tänkvärt. Premissen är att alla är unika
och berättigade en plats i solen.



LOVETALK II

Anne har valt kärlekens väg
som en revolt mot de övergrepp hon
utsattes för i sin barndom. Vi
möter henne i en intervju som
är en rak höger mot gullighetsivrare
och andra hycklare. Låt fasaden
krackelera!



LOVETALK – bakom kulisserna

En fartfylld och rolig dokumentär fylld
av trasiga bilar, kärleksfulla mc-knuttar,
en gråtande filmare och en underskön 48-åring,
som trots en späckad telefonbok valt att
leva i celibat. Allt tar sin plats under
stenhård mediabevakning i flera hundra mil,
utan att för en sekund släppa greppet
om kärlekstemat.


MARIA & ALAIN - lika med sant

Ett nedslag i vardagen hos ett par som fann varandra i vuxen ålder.
Kärleken blommar också till andra varelser såsom
iberiska rashästar. Diskbänksrealism i det
lilla formatet.



OTROGEN – to survive

De träffades på tåget. Han drog henne intill sig
och sa ”jag släpper dig aldrig. Det gjorde han
inte heller. Hon var otrogen sin man i trettiofem år.
Men åttiofem år gammal väntar hon
fortfarande på den största kärleken.

Vild spekulation

Anana på stranden sommarbild©boella

JAG ÄR EN OS-ÄNKA

Vem fan är Tanja Persson, var har du träffat henne?
ANJA PÄRSON din idiot. Hon vann OS-guld.
I vaddå, surast i OS? Den enda gången jag såg Anja Pärson var när hon fick brons och var sur som ättika. Jädrigt otacksamt, tycker jag. Hemma hos mig är det för närvarande ganska hårda tongångar. Vi är uppdelade i två läger, pro-olympiad och anti-olympiad. För min del är det vansinnigt irriterande med teven som skvalar dygnet om. Och curling, jamen ursäkta mig, så frusterande tråkigt att titta på att klockorna stannar. Man kan undra hur många skilsmässor en vinterolympiad genererar. Därför har jag några förslag på OS-terapi
för den intresserade. Tevetittande är förstås uteslutet eftersom teven är tingad.

Men man kan måla naglarna i roliga färger, gärna i olika färger på olika fingrar, oavsett vilket kön man är. Eller kan man tröstäta och gå upp så mycket i vikt att partnern inte känner igen en när han eller hon vänder blicken från teveapparaten efter olympiaden. Alternativt kan man banta ner sig till anorektiskt format och på det viset förnya hela sin relation eftersom man ser helt annorlunda ut efter OS än före, och under tiden har man troligtvis hunnit utvecklas så mycket som människa att man måste lära kännas på nytt. Man kan läsa böcker förstås, eller renta skriva en. Gärna om något enormt angeläget skittråkigt ämne som man sedan kan använda att plåga sin partner med. Risken är förstås att konflikten proolympiad kontra antiolympiad går in i ett nytt skede och utvecklas till permanent krigsföring mellan intellektuell alfahona och vanlig sportdåre och då är man verkligen i trubbel.

Det finns ytterligare en metod, men den är ansträngande och riskfylld. Man kan vintersporta på riktigt. Inte fegtitta på teven utan snabbt som fan köpa begagnade skidor på Blocket eller rota fram skrillorna från längst inne i garderoben och ge sig ut i riktiga världen. Eller också kan man börja spela curling. Det är troligen roligare att utöva skiten än att titta på den. Man riskerar förvisso att bryta både armar och ben och förbli gipsad fram tills sommaren. Så det kommer an på hur pass mycket gambler man vågar vara.
Det allra bästa tipset har jag sparat till sist. Det är att man soffar in sig med take-away-food och Straciatella-glass och använder dumburken som sömnpilla. När man ätit sig proppmätt gosar man ihop i en hög och snarkar sig igenom alla semi-finaler och finaler och allt vad det är. Vaknar upp lagom utsövd när det är över.

© foto Boel Zetterman

Evig Vinternatt!!!!!

HATA HATA HATA HATA vintern.

Året går mot sitt slut!

Vi fick lite julfrid här trots allt. Struntade i julbordet och åt oxfilé och bearnäsa. Och hasselbackspotatiser med rostade grönsaker. Det var vansinnigt gott. Den 22:e december körde jag upp och klarade uppkörningen. Det torde ju resultera i total lycka, men istället känns det lite tomt. Körkortet har hållt mig på benen hela hösten. Inte minsta förkylning. Har skrivit några krönikor och gjort några illustrationer och för all del helt gjort klar Hästnördarnas paradis. Men är inte färdig med Trivialiteterna och har x-antal projekt som jag nu måste ta tag i. Jag har ju planer på att dra igång ett nytt litet bolag som gör beställningsfilm, har en idé till en teveserie, med mera med mera. Men när det nu blev jul så blev jag mest så sömnig.

Hästarna har jag inte alls hunnit med sista veckorna, som mest gick till att åka fram och tillbaka till stan och övningsköra och övrig tid att dra in pengar läs: arbeta. Idag ska jag nog försöka rida en trudelutt på älskade Plutten. Han brukar må bra av viloperioder dock. Och han har ju gjort oerhörda framsteg i år så det är okej att det får landa. Det senaste vi kom fram till är att han älskar att hoppa. Sist jag red honom hoppade han allt, små diken och vattenpölar. Skutteliskutt. Han kom på att det gick att hoppa även med mig på ryggen. Det gäller att bara inte störa hästen i hoppet. Minns inte vem som lärde mig hoppa det är så ofantligt länge sedan, men vem det än var så gjorde den personen ett gott jobb. Det kan ha varit på något av ridlägerna jag var, när jag var liten. Den andra hästen är nu min, jag har fått henne gratis.

Men hon är inte riktigt frisk. Har kronisk bronkit. Så det känns liksom inte hurra hurra hurra! Utan som ett rätt så tungt ansvar. Vi måste åka till klinik och undersöka lungvävnader nu i början på det nya året.

Jag är ganska trött på att jobba ensam. Vill arbeta i team. Vet inte riktigt hur det ska gå till. Men det är mitt stora övergripande mål för nästa år. Har förresten ett förslag inne på en dokumentär, både hos dokumentärredaktionen och på SVT Mellansverige. Men det tar alltid evigheter att få svar. Som ett ljus i mörkret är att jag åker till Köpenhamn på kurs i "Powerwriting" i slutet på januari, och fick ett yttepytte stipendium som täcker resa och kursavgift och vistelsen i Danmark.
Ytterligare ett ljus i mörkret är det att Douglas har börjat måla igen. Han och Stellan åker till Frankrike till våren för att måla. Det kommer att bli jättebra.

(Oljemålning från 2002 av Douglas Zetterman)